Downer

Jag är riktigt deppig. Det var länge sedan jag kände såhär. Jag brukar må dåligt på ett annat vis, mer utåtagerande, känna mig arg och frustrerad, det är lättare att skaka av på något vis.
Nu går jag bara runt i ett vakum, känner mig ledsen mest, men annars känner jag ingenting. Orkar ingenting och vill ingenting. I mina tankar så gör jag massor med saker, jag planerar och funderar stundvis i alla fall. Men sedan inser jag att jag faktiskt inte gjort någonting. Och jag orkar inte bry mig om det. Jag försummar allt och alla, inte minst mig själv.
Jag är inte på botten än dock, jag vet fortfarande vart gränsen går innan jag börjar sabba allt för mig själv, och jag hoppas att det medvetandet kommer att stanna kvar trots att jag mer eller mindre skiter i allt annat just nu.
Jag tänker inte gnälla över att jag mår dåligt, jag är trött på sånt. Jag är så trött på folk som gnäller över att de är missnöjda med sina liv, sina pojkvänner, sin vikt, sina vänner bla bla bla, när de ändå inte gör något åt det.
Jag tillåter mig själv att må skit just nu, ett tag till, men jag ska ta tag i det, jag vet vad jag behöver göra, jag har tagit första steget dit, och nu tänker jag bara vänta.



Jag tycker att livet känns orättvist just nu, och jag känner mig väldigt ensam, mycket möjligt att jag inte är det, men det känns så. Alla har sina liv, som rullar på medan mitt liv tycks stå på paus. Och jag VET att jag måste göra något åt det, jag ska inte pausa mitt liv och känna att detta är "tillfälligt" längre. Jag måste fortsätta leva trots att Krille är borta. Det är så svårt att planera dock. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, hur jag ska tänka, agera, känna eller göra för att ändå känna mig okej med situationen.



Det är mycket bra som händer i mitt liv också, eller kommer att hända i alla fall, jag står ju i ett mellanläge nu, där jag bara kan vänta på att allt det nya ska börja.
Om fyra veckor börjar jag introduktion på nya jobbet, samma vecka får jag flytta in i lägenheten. Bara det är ju en stor lycka och verkligen något jag längtat efter. Fyra veckor efter det kommer Krille hem igen på sin andra leave. Jag får liksom ta det bit för bit, dela in det i delar så att det inte blir lika lång väntan hela tiden. Då blir det lite lättare, men det är svårt att vänta när man inte vet vad man väntar på. Jag vet inte hur mitt liv kommer se ut i höst och efter det.   Det sägs att det sista som lämnar en är hoppet, och det stämmer nog, men jag vet inte ens om jag vågar hoppas.

Moster!

Ja vad ska man säga? Är man grym eller? På fyra timmar har jag gjort klart hela veckans skolarbete. Så skönt att hitta en dag när man bara kan sätta sig ner i lugn och ro. I söndags kom mamma och jimmy hem från en snabbvisit i Göteborg, med sig hade de min snart 2årige systerson. Han är helt underbar men jag har fasiken inte tid! :-( Därför tog jag mitt pick och pack och satte mig på mammas jobb där jag nu har suttit sedan tidigt i morse och bara pluggat utan störningar. Så imorgon kan jag leka med Caspian hela dagen, och på Torsdag kommer Krille :-) Och igår natt fick jag en systerson till. En miniliten Neron som sägs vara lik mig. Ja jag är nog världens stoltaste moster!