Håller igång

Oj vad tiden går sakta trots att jag har fullt upp jämt och hela tiden. Jag känner mig sååå trött och sliten och det är knappt så att benen bär mig, så har det sett ut i flera veckor nu och det ser inte ut att bli bättre än på ett tag.
En vecka exakt idag tills jag flyttar ur min grotta till lägenhet och bort från stan. En och en halv lite ungefär tills jag får hämta hem min häst!
Imorgon (hoppas hoppas hoppas) kommer en sadel jag skickat efter som förhoppningsvis passar hästkraken med svängd rygg! Alltså jag kan ge vad som helst för att den ska passa. Nu har han ju stått i två månader och det får fan inte bli mycket längre nu!

Imorgon ska vi även ha vår kick-off middag i stallet. Jag tror det kommer att bli urmysigt! På höloftet med tacobuffé och tårta till efterrätt, få visa upp våra fina hagar och ha lite tipsrunda. Tror det kan bli riktigt bra.

Det finns så mycket att skriva om men det får vänta. Har massor att ta tag i nu!

Besviken

Idag kan nog komma att vara den jobbigaste dagen på länge... men det kan vända också.
Jag har enorm ångest, dels för att jag inte jobbat sedan i tisdags, men det kan jag ju egentligen inte hjälpa eftersom jag har varit sjuk och är fortfarande krasslig. Men jag har också ångest över framtiden och allt jag borde göra. Jag funderar mycket på mitt beslut att flytta, även om jag verkligen vill det så kan jag inte hjälpa att undra om jag gör ett misstag.

Jag känner mig enormt sviken av alla, nästan alla. Alla som borde vara där och stötta, som ska vara min närmsta familj... Det känns ju helt vansinnigt att nu under den här tiden Krille har varit borta och fortfarande är borta, så finns INGEN där för mig. Och vad jag vill göra med mitt liv verkar ha noll betydelse. Ja det får mig att känna mig ganska värdelös och inte minst är jag arg och besviken.

Jag ska i alla fall packa mig iväg till svensta snart. Men jag borde prata med hyresvärden först.
Hundarna behöver få springa, de stackarna har ju varit instängd i en lägenhet hela veckan även om jag försökt ta lite längre promenader än bara runt huset, det är ändå inte nog. De måste få springa lösa!

Jag ska även skura ur Martells box, han ska få byta box nu när han kommer tillbaka, så jag skura ur den gamla och den nya.

Ett till?

Ahh Jisses vad jag är uttråkad! Men samtidigt så har jag fruktansvärt ont i nacken och huvudet och är ganska off. Jag hatar när det blir så, jag vill antingen ligga helt däckad eller vara frisk, jag pallar inte den här mellangrejen när det finns energi men ingen möjlighet att göra av med den.
Jag har under dessa tre dagar hemma betat av 3 säsonger av en serie, de sista fem avsnitten av en annan , ett avsnitt av en serie som jag följer varje vecka och nu påbörjat en ny serie som inte alls är lika bra som den jag såg nu innan. Jag fastnar liksom inte och känner mig bara...uttrååååkaaad!

Hungrig är jag också, men har inget hemma, och att gå och köpa något känns inte så aktuellt. Jag måste ladda för att gå ut med hundarna så småning om.

Jag har en hel lista med saker att ta tag i, men i stället stänger jag av telefonen och gräver ner mig i soffan. Jag orkar inte, jag måste få bli frisk så jag kan ta tag i mitt liv någon jävla gång!!!

Vart är hemma?

Dag 3 hemma från jobbet. Dumt dumt dumt, men har inte kunnat jobba i det här skicket. Nu börjar det bli bättre dock och jag känner rastlösheten krypa sig på. Det är på ett sätt bra, för det innebär att jag troligtvis kan jobba i morgon.
Bara två veckor kvar nu innan jag får flytta härifrån och återförenas med min flock borta på vischan.
Jag är rätt kluven eftersom jag inte direkt trivs i Svensta, och inte alls känner för att bo hemma hos mamma igen. Men samtidigt så finns det ett ställe där jag känner mig mer hemma än någon annanstans, nämligen stallet.
Det är ju bara att konstatera att jag inte trivs i stan. Det hade ju funnits alternativ, jag behöver ju inte bo såhär centralt, men jag känner bara att jag inte orkar med att bo upp i alla dessa människor och aldrig känna lugn och ro.
Jag har skaffat mig ett liv med hundar och hästar, det går dåligt ihop med att bo mitt i centrala stan.
Jag är trött på människor och besviken på nära och kära som inte stöttar. Så just nu vill jag ha en stuga i skogen där det inte finns grannar eller folk omkring, där jag inte behöver ha kontakt med någon om jag inte vill. Det skulle vara så skönt!
Men för att få igenom det så måste jag i första hand ha ett jobb, och så länge jag inte har det så får jag så lov att bo hos mamma.
Man kan inte få allt, och nu är prio ett att få hämta hem Martell, så att vi kan leva lyckliga i alla våra dagar.

Och på tal om att leva lyckliga i alla våra dagar så får jag ju inte glömma Krille, vilket jag aldrig gör, men efter så lång tid ifrån varandra så är jag rätt van vid att vara ensam och planera för mig själv istället för oss. Det börjar närma sig att han kommer hem, och även om jag längtar så det gör ont så är jag nervös också. Tänk om vi inte kan kompromissa längre? Tänk om vi båda förändrats så pass att vi inte klarar att bo ihop. Och tänk om han ångrar sig och blir olycklig här hemma.
Man är ju rätt anpassningsbar vid det här laget, jag vet att jag kan anpassa mig till de flesta situationer men frågan är ju om jag borde behöva göra det nu på ett tag. Är det inte min tur att få testa på det jag vill göra?

Sedan jag flyttade in till stan och lånade ut min häst så har jag sammanlagt gått upp fyra härliga kilon.
Det säger väl en hel del om hur man egentligen mår nu. När mitt stora intresse för kost och träning bara helt plötsligt försvinner och jag inte orkar bry mig alls. Jag tar inte hand om mig själv, och har svårt att bry mig om någonting.
Jag måste ta tag i det och ser bara en utväg. Bort från stan!

Ska väl tillägga att jag inte är deprimerad och känner att livet är meningslöst, utan mer att jag måste förändra och göra om... inget ovanligt där. Undrar vart jag befinner mig om ett år. Trött blir man. Jag är i alla fall inte rädd för förändringar, så egentligen så borde folk vara glada för min skull. Att jag vågar saker, gå mot strömmen, och faktiskt kan skita i vad folk säger och gå efter min egen magkänsla. Ibland blir det fel, men ofta blir det bra också.

Det går åt rätt håll i alla fall

Jag är i en svacka nu, det känns jobbigare för varje dag men samtidigt så vet jag att detta snart är över. Jag känner mig peppad inför hösten, men samtidigt känner jag mig lite nervös.
Jag har aldrig gjort något sånt här förut, aldrig varit engagerad på det här viset och aldrig slitit såhär hårt utan att få betalt. Ändå känner jag en enorm tillfredsställelse och glädje trots motgångar (eller motstånd rättare sagt).

Jag personligen kan inte bry mig mindre om att vi retat upp så mycket folk, att folk är så fruktansvärt arga och sprider skitsnack genom byn. Det rör mig inte i ryggen alls. Det här pusslet börjar äntligen falla på plats och man kan verkligen urskilja orsakerna till dessa människors beteende. Jag kan tycka att det känns tråkigt att det når ut till folk som jag bryr mig om och att risken för att de kommer att se annorlunda på mig är stor. Men om så är fallet så säger det mer om dem än om mig. Jag gör det som är rätt, och vi kämpar mot alla odds och efter nästan 8 månader så börjar vi äntligen se resultat. Det är DET vi jobbar för. Inte för att alla de arga och...ska vi säga konservativa?... människorna ska få sina förmåner som innebär att det bara är en tidsfråga innan vi går under.

Vi arbetar ideellt OCH betalar för oss, vi har heller inte någonsin haft i tanken att vi skulle få ut några förmåner för att vi gör det vi gör. När man ser siffrorna framför sig och tydligt kan se att vi ligger minus, hur kan man då tro att man har råd att dela ut gratis tjänster till halva föreningen? Och den andra halvan då? Jäkla soppa är vad det är.

Ja det känns bra, men jag vet att det kommer bli en kamp. Men det ända jag bryr mig om är att ekonomin ska förbättras, och så länge det målet är låst i sikte så kommer jag inte lägga någon energi på att störa mig på det skitsnack som cirkulerar.

Nu ska jag gå ut med mina hundar, sedan åka på affären och köpa alvedon så att jag kanske kan fixa att jobba imorgon. Hoppas hoppas.  

Jag är den jag är...

Jag är en så jäkla komplicerad människa, och jag försöker hela tiden ändra på det. Jag blir väldigt trött på mig själv, ofta. Men jag har insett att det mest beror på att andra blir trött på mig.
Jag förstår oftast inte själv att jag är jobbig, utan det är när andra talar om det för mig som jag börjar känna mig omständig och lite korkad.
Nu tror jag oftast att folk tycker att jag är jobbig hela tiden och försöker att inte prata så mycket om mina planer och ideér.
Nu har jag tröttnat på det, och helt ärligt så struntar jag i vad alla andra tycker.
För jag kanske alltid kommer att vara såhär, det här kanske är jag. Och hur mycket jag än kämpar för att ändra på mig för att inte vara till besvär för andra eller kanske få höra att man gör något bra någon gång så blir det ändå aldrig rätt.
Oavsett vad alla andra tycker så VET jag att jag gör rätt nu, men det innebär inte att det kommer att vara rätt om ett år. Då vill jag säkert något annat, men jag accepterar det. Jag tänker bara följa min magkänsla nu vart den än leder och så får vi se vad som händer.

Ja jag velar fram och tillbaka, är aldrig still. hittar inte lugnet eller tryggheten som jag sökt i mer än halva mitt liv, kan aldrig bestämma mig, hoppar ofta av projekt jag påbörjat, ändrar riktning väldigt tvärt. Jag har skämts över det, mycket. Men nu slutar jag med det.

Ja jag vill tillbaka till Svensta, jag är lika förvånad som alla andra men så är det. Och om ett par månader kanske det kommer upp ett inlägg här om att jag inte alls trivs där och vill flytta till...vad vet jag? Kiruna? Skitsamma i sådana fall, för det är mitt liv, och vad jag väljer att göra med det är ingen annans sak.
Om Krille väljer att följa mig till världens ände så är det hans sak, och vad alla andra tycker om det det skiter jag i.
Jag tvingar inte honom till något. Han är fullt kapabel att fatta sina egna beslut. Annars hade han inte varit i Kosvo nu. Det var INTE jag som ville att han skulle åka dit.
Han säger även upp sig därifrån för att HAN vill det, han flyttar hem igen för att HAN VILL det, och om han flyttar med mig till berg så är för att HAN VILL det. Och vill han inte det, så vill inte jag ha honom med mig. Jag har aldrig ställt något ultimatum. Varken för att han ska komma hem eller för att han ska flytta med mig. Flyttar han med mig så är det för att han väljer att göra det.

God natt.