Humör!

Jag orkar inte med mig själv just nu. Fan vilket humör jag har! Ingen verkar heller vilja ta på sig ansvaret för det. Jag har alltså frågat vilken sida av släkten som humöret kommer ifrån men kan inte få några klara svar.
Jag är dock mer säker på att det är mammas sida, eftersom jag har har träffat min morbror... behöver inte säga så myket mer om det.

Igår hade jag i alla fall en bra dag, hade en grymt bra sista träning med hästen, och sedan var det tårtkalas hos Sandra som fyllde år. Idag kommer jag nog mest vara sur.

Vart är jag?

Nu är jag i ett läge där jag känner att jag måste stanna upp lite och fundera. Vart är jag? Vad vill jag?
Inte så att jag känner att det är dags för någon drastisk förändring, jag har ju bäddat sängen för nu, men jag har farit runt som en jojo nu hela hösten, tiden har bara gått och jag har ändå inte fått mina prioriteringar gjorda på det viset jag vill. Jag har heller inte prioriterat mig själv tillräckligt.

Det är ju så nu, jag är singel, jag har bara mig själv att tänka på och jag måste klara mig själv. Trots att det är punka på bilen och att datorn håller på krascha för mig så kommer det inte komma någon och magiskt fixa det åt mig.

Jag måste försöka vara okej med att jag är där jag är nu, att det faktiskt är lugnt. Men det blir inte lättare av att alla andra i min omgivning har så jävla fantastiska liv. Antingen är det gifta och har ulligulliga ungar, hur kan man inte vara lycklig då? Eller de som inte har det där, de som är där jag är... inte fan bosätter de sig här i Svensta! Nej de är ute och reser, jobbar i andra länder, träffar folk och upplever. Det är ju inte direkt ett bra läge för en ung singeltjej att vara fastlåst här, men jag tänker inte ge upp hoppet för det... Han kommer när han kommer. Fast gärna snart!

Nu får jag lägga fokuset på mig själv. Jag ska träna något överjävligt den här vintern. Till sommaren ska jag vara i toppform. Vad jag ska göra med den toppformen sen vet jag inte, förmodligen gömma den under en tråkig arbetsuniform...men aja.
Steg ett är ju att våga gå till gymmet. I det läget kan jag känna att jag inte förändrats alls. Jag vågar fortfarande inte gå in på gymmet om jag misstänker att någon är där.
Jag har alltid tyckt det var jobbigt att träna när andra har sett, men inte så pass att jag vänt och gått hem. Det är annorlunda här... Varför? Jag får springa idag.

Mycket som händer..

Jag har jättemycket att skriva om men så fort jag ska börja så tappar jag motivationen.
Jag kanske ska börja lite enkelt sådär med att det är -20 grader idag. Fjällräven har fått därmed fått följa med mig idag. När jag kom hem i februari var det -30, och jag kan inte minnas att jag tyckte det var så besvärligt, jag gick ju till och med till stallet. Men nu jäklar är det kallt! Jag bara väntar på att mildare väder nu, skynda hit!

Förutom det så har jag tagit mig i kragen och skrivit in mig på gymmet. Inte bara det utan jag har även faktiskt VARIT DÄR och TRÄNAT! :p
Min förhoppning är att (som bonus givetvis) det ska finnas lite snygga karlar där att vila ögonen på ;)
Jag känner mig jättemotiverad till träningen i alla fall! Och jag märkte direkt att jag inte är i dålig form direkt trots att jag inte gymmat på ett år, och då är det främst konditionen som är mycket bättre än någonsin, styrkan är såklart sådär :p

Jag har beställt hem lite tillskott och träningskläder som extra motivation. Jag kommer ju ha jävligt mycket tid till träning nu eftersom jag sa upp mig från ena jobbet förra veckan. Det känns bra samtidigt som jag i och med det får lägga mina flytta-hemifrån-igen-planer på hyllan ett tag till.
Jag får väl träna då, och ta hand om mina djur, och satsa på flytt till våren istället.

Får se om blogga blir en  dagssyssla nu då, men är rätt tveksam. Måste få hjälp att få till datorn först.

Hörs!

Shape up!

Allvarligt talat! Vad trött jag blir på mig själv ibland.
Varför tar jag inte hand om mig själv? Varför utnyttjar jag inte mina lediga dagar och bara rockar fett?
Vad gör jag en ledig dag? Jag blir trött och seg, orkar ingenting, ligger i soffan, släpar fötterna efter mig till stallet, ser blek och trött ut... jag har haft inte mindre än TRE sådana dagar på raken nu. Imorgon är det dags för jobb igen och jag bara spyr på mig själv för att jag inte får något vettigt gjort när jag är ledig.

Jag vill inte tappa lusten och gnistan som jag haft så länge nu. Drivkraften som har infunnit sig den senaste tiden har gjort mig till väldens mest effektiva människa. Och vännerna som jag haft privilegiet att få umgås med har fått mig att sväva på moln av lycka. Och så kommer dessa tre lediga dagar där jag bara sunkar ner mig, får ont i magen när telefonen ringer, glömmer bort att duscha och kamma håret, äter för mycket kolhydrater och gnäller över att livet är sååå tråkigt. Men vad fan! Skärpning!

Jag vill inget hellre än att gå runt och se fräsch och piffig ut JÄMT. Varenda dag och varenda minut, för att det får mig att må bra. Men fräsch och piffig går hand i hand med att spendera pengar och mitt nya ekonomiska jag säger blankt nej till det. Vad mitt nya ekonomiska jag tydligen inte säger nej till är att lägga mina små trötta slantar på snus, och det är faktiskt ångest.
Ångest över hur mycket jag faktiskt spenderar på ett så jäkla onödigt beroende, det är alltså mer än en årsförbrukning av grovfoder till min häst. Det är en utlandsresa där man inte behöver snåla, det är minst två shoppinghelger i både sundsvall och stockholm (om man vill) Det är matpengar för flera månader! Det är fan en sadel till Martell, som han baske mig behöver NU!
Jag kan fortsätta i en evighet.


Hade besök av syster och systerdotter idag. Fräscha människor. Med fina skor, fixat hår, genomtänkta outfits men ändå så att det såg väldigt avslappnat ut. Jag kände mig som världens sunko.

JA men måste man se ut som att man bor på landet bara för att man gör det? Hur ska jag kunna kräva hög standard på min framtida livskamrat om jag själv ska se ut som en som bott under en sten senaste 10 åren?

Nej, det jag ska göra nu är att smörja in mig med brun utan sol, plocka ögonbrynen OCH måla naglarna, smaka på den ni. Imorgon är det jag som är snyggaste tjejen i stan! Ja i arbetskläder då, men ändå!

För mycket för snabbt

Vad vore livet utan lite motgångar? Det är väl då man lär sig?

Ja det är lite tungt nu. Snön har smällt bort igen, vilket gör att det återigen blir grått och trist.
Martells sadel som jag nyss köpte, passar inte längre. Han har lagt på sig mer över ryggen och sadeln ligger därför inte bra längre och gör att han får ont :( Jag som haft sådana problem med de där jävla sadlarna, nu är det på´t igen.

Jag har megaångest över det här med att träffa någon ny. Inte att jag inte ska träffa någon, utan hur jag hanterar ATT träffa någon.
Jag har blivit utbjuden på dejt, och personen i fråga väntar bara på besked om när detta kan ske. Och jag är livrädd! Vad det beror på vet jag inte exakt. Är det för att jag inte är redo eller är det för att det är just den personen? Jag tror faktiskt på det sistnämnda eftersom han är så jäkla på! Jag känner mig väldigt pressad och är rädd för att om jag tackar ja så kommer jag nysta in mig i en situation som jag inte vill vara i. Det känns som att han tror att det redan är vi, trots att vi inte ens har träffats än och sådana förväntningar kan jag absolut inte leva upp till nu.

Min väg är ganska rak nu. Jag vet vad jag vill. Och ska någon komma in i mitt liv nu så måste det vara någon som är villig att haka på mitt tåg. För jag har offrat det här alldeles för länge, nu är det min tur även om det innebär att jag får göra det ensam.

På måndag ska jag på visning på ett hus jag är spekulant på. Men för att jag ska kunna köpa det huset måste de kunna ta ett skambud från mig. Så det är inte säkert att det blir just det huset. Men det är kul att kika runt iaf.

Det optimala för mig i nuläget vore egentligen att hyra ett hus, men jag kan inte släppa tankarna på att få ha mitt egna hus som jag kan ställa i ordning som jag vill.
Men tänk om jag aldrig hittar någon som vill bo här ute? Det är ju onekligen mitt ute på vischan där det inte finns gångavstånd till något, men jag VILL VILL VILL bo så! Så lite folk omkring mig som möjligt, men med möjlighet att träffa folk när jag vill det.

Mycket känslor och tankar som snurrar. Det blir bättre på Måndag när allt snurrar på som vanligt. Segt att vara ledig.

Får inte glömma..

Ja för att lägga lite fokus på det positiva i mitt liv så måste jag säga att det går framåt med Martell.
Den där braiga känslan jag efterlyste har jag haft mer eller mindre varje pass de senaste veckorna.
Förra Måndagen hoppade jag in i Sandras "mammagrupp" som hade premiär, de var bara två mammor som red och jag själv hade inte hunnit rida med allt stök med insläpp och fix i stallet, så jag passade helt enkelt på. Och jäklar vad fin han var! I Onsdags red jag i min ordinarie ridgrupp som består av mig och Sandra, och som instrueras av en C-tränare som är jätteduktig. Och även där fick jag en riktig WOW-känsla. Nu måste jag tillägga att jag enbart ridit på hack, och därför kan jag inte påstå att problemen är borta, men det har verkligen varit värt att rida på det för att få just den här härliga känslan.

Nu har jag köpt ett rakt gummibett åt honom som ev. invigs idag om jag inte rider ut. Men skulle gärna testa det på honom innan han går lektion imorgon.
Jag har beslutat att låna ut honom två dagar i veckan till ridskolan. Eftersom vi har så duktiga ridinstruktörer nu så är jag inte alls orolig. Och så får jag avlastning och behöver inte känna stress över att han går för lite.

Min ridlärare ifrågasatte sist varför jag rider på hack, jag kunde inte annat än vara ärlig och säga att det är för att det går så förbaskat dåligt på bett och jag vill inte bråka med honom. Men till sanningen hörde även att jag helt enkelt inte hunnit att bygga ihop tränset med nya bettet. Så på Onsdag ska rida ordentligt på det själv när jag får hjälp av tränare.

I övrigt så jobbar jag som en gris, 10 timmars pass de dagar jag jobbar, men denna vecka är jag ledig nästan hela veckan, vilket ger mig tid till sådant som jag inte hinner annars. Som te x att försöka bygga upp ett band mellan mig och Vilda, som egentligen är så "Pappakär" att det är vansinnigt. Nu har hon bara mig och jag har bara henne, så nu får hon följa med överallt och jag försöker lägga mycket tid på henne.
Faktum är att jag hade ett speciellt band med Humla, vi passade varandra bra och som jag har kämpat med den hunden som var ett riktigt monster när vi fick hem henne. Jag var långt ifrån klar med henne men hon var så speciell för mig. Hon har lämnat ett enormt tomrum efter sig, det är alldeles tyst och lugnt här trots att det ändå finns två hundar kvar här. Den ena är mammas och är jättegammal och på vippen att följa Humla till hundhimlen. Vilda är bara lugn och kräver ingenting. Jag glömmer nästan bort henne, för hon blir aldrig rastlös eller stressad.  Hon ligger på ryggstödet på soffan och sover som en boll hela dagarna, när jag inte tvingar med henne ut eller till stallet. Hon är ganska svår att lära känna då hon är ganska arrogant och självständig, men hon har en enorm personlighet om man tittar ordentligt vad hon förmedlar. Det är aldrig någon tvekan om vad hon vill, när man lärt sig förstå henne.

Försöker även vila så gott det går, eftersom de flesta dagar är ett maratonlopp från morgon till kväll, nu har jag ändå ett par timmar på mig innan nästa race, så att lägga sig i soffan en stund är nog ingen dum idé.

Förvirringen

Åh denna förvirring! Vad ska jag känna? Jag känner det jag känner, men det känns fel. Make sense? Nä.
Alltså, det är dryga månaden sedan jag blev singel, och jag mår inte alls dåligt över det längre. Jag valde direkt att inte ha någon kontakt med honom och raderade hans nummer samt tog bort min facebook. Det var bäst så. Men pg a att vår hund blev påkörd för en vecka sedan och tragiskt nog inte överlevde kändes det som det ända rätta att ta kontakt med honom. Samma dag som skrev till honom så ringde även hans mamma för att beklaga Humlas bortgång (oj vad trist det lät :( ) och valde då att tillägga det som alla andra gärna påtalar, att jag bara måste ge honom lite tid så kan vi lösa det här. Jag blir så jäkla upprörd av de orden. Att han kommer att ändra sig! Jag vill ju inte det, jag vill bara gå vidare. Nu när jag dessutom fått kontakt med honom där han då berättar att han själv mår skit över situationen och vill träffas och prata när han kommer hem, så känner jag mig riktigt illamående.
Det bästa hade nog varit att vänta med kontakt med honom, inte för att jag känner att jag saknar honom och vill ha honom tillbaka, utan bara för att jag blir så förvirrad i hur jag "bör" känna.

I mina tankar, under tiden vi inte haft kontakt, så hade han redan gått vidare, han var lättad och nöjd över sitt beslut, och då tänkte jag baske mig också bli det. Vilket jag blev. Men när jag då får veta att han gått runt och mått jättedåligt över hur han lämnade mig och varit rädd för att jag aldrig mer vill träffa honom, så faller lite av den här stabila grunden jag ändå hade.
Det blir lite som att peta upp såret igen, och jag vet faktiskt inte vad mer vi kan prata om, det blir inte annorlunda för det, möjligtvis bara jobbigare.

Men om han behöver det så känner jag att jag måste ställa upp på det, jag hatar honom inte och jag vill att han också ska få må bra. Det var väl ändå det som var målet med det att vi inte skulle vara tillsammans längre? Vad är vitsen om han ska må ännu sämre av det?

Jag är lite rädd för att han ska säga att ändrat sig, för att alternativet att ta honom tillbaka (säger inte alls att det är det han vill, men OM) så skulle det innebära att jag måste backa tillbaka flera steg nu när jag äntligen känner att jag kommer framåt. Det är allt jag har velat, att inte stå stilla på en ruta, och aldrig komma vidare, med eller utan honom. Jag har känt mig låst och instängt när han bromsat mig och när han låtit mig göra det jag vill har det alltid följts av klagomål och suckar. Nu är jag fri från det och kan göra det jag vill. Låter det hårt?
Jag har älskat honom så länge, men hos honom har det funnits så många tveksamheter och tvivel, och det är inte rättvist mot någon av oss.

Jag säger det hela tiden men det kan inte sägas för mycket. Jag ÄR där jag vill vara, jag mår BRA här, jag HAR det liv jag vill ha, och jag GÖR det jag vill jag göra. Vad mer kan man begära? Jag kan bara beklaga att han inte vill vara med på det, men det innebär inte att jag offrar allt för att det är bättre för honom. Jag har väntat i flera år på att få gå min väg och nu får jag ju det. Så varför ska jag grina?


Jag har ett fantastiskt stöd, underbara vänner som muntrar upp och lyssnar när det behövs, men som behandlar mig så vanligt när jag behöver det. Som inte daltar och tycker synd om utan som påminner mig om att livet fortsätter och att det kommer att bli skitbra när jag är redo för det.
Att han gjorde det här valet är hans förlust. Jag hade gjort allt för honom. Jag hade kunnat stötta honom i hans kris om han hade låtit mig, men nu gjorde han inte det och då MÅSTE jag gå vidare, jag kan inte sitta och vänta på att han kanske ändrar sig, det här var HANS beslut. Jag måste tro på att det han sa var sant, vad gör det mig till annars? En jävla dumskalle.



Det börjar närma sig att han kommer hem, pg a det så drömmer jag om honom varje natt. Samma sak varje gång. Det är strunt samma egentligen, men det märks att jag påverkas av att vi snart kommer träffas. Mest undermedvetet för jag går inte och tänker på det under dagarna men som sagt så påminns jag om det på natten. Jag är nervös samtidigt som jag ser fram emot att få ett ordentligt avslut.
Jag hoppas att den här oroskänslan släpper igen, jag vill må sådär bra som jag gjort de senaste veckorna.



Det var allt för nu.

Dag 10

Vilken härlig dag jag har haft! Trots skitväder.
Om det är något man behöver när man mår dåligt så är det vänner, även familj men de finns ju alltid där. Det är i sådana här lägen som man vet vilka ens vänner är.
Nu har inte jag gått runt och berättat för alla om separationen, och vad jag går igenom. Jag håller det inte hemligt och berättar om det är i fall det kommer på tal eller om det är nödvändigt, vissa vill jag bara berätta för, men det är inte något som jag gått ut med eller vad man ska säga. Inte pg a at jag tror att han ska ändra sig, utan bara för att jag inte känner för att dra hela historian om och om igen.

I alla fall så finns det en person som jag orkar umgås med, som jag trivs med, som jag kan prata med, som förstår och stöttar, som aldrig dömmer, och som jag skrattar med oavsett om jag suttit och gråtit två minuter innan. Det är Sandra, och vi har spenderat dagen ihop.
Vi träffades redan vid nio i morse på cafeét och åt frukost, sedan gick vi hem till mig där My fick leka tills hon blev trött, då tog vi en långpromenad med sovande barn och två hundar. Sedan gick vi och lunchade på Draupner, därefter blev det en tur till Dollarstore innan vi tillslut skiljdes åt.

Då kom nästa underbara vän. Fina Joel, som var ledsen för att han skulle vara bortrest på min födelsedag. Jag tröstade med att jag ändå troligtvis är i Sundsvall då och vi kan fira mig en annan dag. Då blev han glad igen och så drack vi kaffe och snackade skit.

Jag är så både glad och överraskad över att han vill hänga med mig trots att jag är ett deppmongo som precis blivit dumpad av en av även hans nära vänner,  det tycker jag är gulligt och gör mig mycket starkare.

Bra början-läskigt slut, min helg

Den här helgen har försvunnit, det var Fredag igår och nu är det Söndag-kväll.
Dagen började bra idag, fantastiskt väder och pyssel i stallet, men slutade i drama och inte minst trauma för min del.

Jag börjar med Lördagen dock. Skulle ha sovmorgon men vaknade 7, gick ut en sväng med hundarna och åt frukost, en vanlig dag. Låg en stund i soffan, sen åkte vi (jag och mamma) och packade tjugo säckar spån, lastade på släpvagn, körde till stallet och bar sedan dessa säckar upp på höloftet.
Efter det gick vi upp i skogen och plockade lingon, jag gick hemåt tidigare för att hinna till stallet och gick förstås vilse, när jag tillsist såg storvägen såg jag ingen väg som ledde till den! Någon form av hage och snårig skog var vad som stod imellan mig och vägen. Hade ju dessutom hundarna med mig, så det blev knöligt att ta sig igenom snåret, men jag tog mig hem till sist. Upp till stallet...Sen fick man sova.

Imorse vaknade jag tidigt igen, inte frivilligt denna gång. Hade stalljour och hungriga hästar ville få komma ut och äta frukost. Väckte en yrvaken mamma med en kaffekopp och därefter åkte vi och tre hundar till stallet. Släppte ut, mockade, vattnade, sopade, sen hem och åt frukost. Tillbaka till stallet, mocka hagen, städa garderob och skåp, kratta hö, plantera blommor.

Sen skulle jag ta en paus i allt arbete och rida medan jag fortfarande hade energi. Vid det här laget hade vi fått sällskap av Angelica som äger en unghäst i stallet, och vi skulle ridsällskapa tänkte vi.

Jag kommer runt hörnet i hagen och ser att Martell ligger ner, platt på sidan, det är inte ett vanligt beteende hos honom, men jag tänkte att han måste ju få ligga ner utan att jag nojjar sönder (jag är hypokondriker när det kommer till mina djur) ropar på honom och han kliver upp,. phjuuh! Han lever.
Han börjar gå mot mig, men lägger sig ner igen innan han hinner fram. Vi konstaterar att detta inte är ett normalt beteende, men behåller lugnet. När vi bara hunnit några meter från hagarna så försöker han lägga sig igen medan jag leder honom, Då insåg jag att något var riktigt galet! I det här läget ville jag ringa veterinären på en gång (Hypokondriker) men Angelica sa åt mig att avvakta lite, så jag började gå med honom på ridplanen, efter en stund bestämmer jag mig för att ringa vet. ändå, egentligen för att rådfråga men glömmer bort att säga det till henne, men hon sa lugnt att jag skulle gå med honom 20-30 minuter och om det inte blivit bättre eller om han blev sämre så skulle jag ringa igen. Han lyckades lägga sig ned en gång på uteplanen, men vi fick upp honom fort igen, man såg hur benen vek sig på honom medan vi gick i försök att lägga sig ned, så vi fick vara kvicka och hålla noga koll.
Efter 30 min konstant promenerande med en häst som försöker lägga sig ned bestämde jag att vi skulle förflytta oss till ridhuset, det var så varmt ute och Martell var alldeles blöt av svett.
Precis när vi kommer innanför dörrarna till ridhuset drösar han ihop och försöker rulla, vi lyckas hindra honom från att rulla, men han orkade inte ställa sig upp, han fick vila en liten stund innan vi återigen fick tvinga honom på benen och fortsätta gå. Intervallerna var väldigt intensiva från början, och även om det gick runt 10 min mellan anfallen i slutet så var de väldigt kraftiga och vi kunde inte hålla honom på benen längre. Han fick lägga sig och vila men inte rulla.
Vid det här laget hade jag redan ringt vet. igen och hon var påväg. När vi i slutet inte kunde hålla honom på benen längre fick jag panik över att hon aldrig kom. Hon kom tillslut, då hade vi gått med honom i ganska precis en timma, men det kändes mycket längre. Självklart har han precis fått ur sig problemet, nämligen en diarréhög, och därefter mådde han prima. Eller kanske inte prima, men det var inte kritiskt längre. Han fick kramplösande och B-vitamin och jag fick veta hur jag skulle gå vidare.
 Spenderade såklart resten av kvällen med honom, försökte få i honom vatten, och promenerade en liten stund till med honom.

Jag lämnade honom i gott skick med en väldig aptit på sitt uppblötta hö, han verkade tycka att jag var knäpp som inte gett honom mat förrän nu, och varför ska mitt goda kraftfoder vara som en sån här blöt soppa? 



Min underbara älskade pållehäst, så du skrämde mig idag. Vad jag led när du mådde så dåligt, det är inte så att jag kan ha dig i knät, men du kändes så liten när du låg ned vid mina fötter. Du skötte dig så bra, och även om du var tvungen att bli sjuk på en söndag så veterinärnotan blev en riktig rysare, så älskar jag dig så mycket. Du är ju den ända mannen i mitt liv nu.

Dag 6

Jag kom nyss på mig själv med att tänka på något helt annat än Krille medan jag jobbade.
Varenda morgon när jag jobbat den senaste veckan har jag bara tänkt på honom och haft sådan ångest, men inte idag. Jag tänkte på hur framtiden skulle kunna se ut och målade upp en liten drömbild, och tack vare det så har jag gjort ett jättebra jobb idag och dessutom känner jag mig inte alls lika deppig.

Vädret är ju inte att hurra för, det är grått, regnigt och blåsigt. Ändå känns det som att det här kan bli en bra dag.
Jag ska nog fira med att gå på Ica och handla när de öppnar, men bara kanske. Jag vill inte fastna i att det känns jobbigt, jag kan fan visst gå och handla! Jag har inte ätit annat än varma koppen soppa och druckit kaffe i en vecka, nu är det väl dags att börja äta riktig mat? Man mår ju inte precis bättre av att inte äta heller.

Idag ska jag rida min häst på hackamore, han funkar mycket bättre på det än vanligt bett, jag har lagt märke till att han tuggar bollar när han äter och det betyder att han förmodligen har problem med tänderna. Så jag ska ringa veterinären, kanske är det även därför han är så jävla jobbig på bettet.
När livet suger är det inte roligt när hästen också krånglar, jag vill bara få en bra känsla när jag rider, bara en liten bra känlsa, pretty please?

Träffade min fina vän Joel igår, han fick agera lite psykolog medan jag pratade och pratade, men det kändes så bra att få träffa någon som jag vet får mig att skratta oavsett hur dåligt jag mår. Det var inget deppigt samtal där jag grät ut mot hans axel, det var bara trevligt och gjorde mig glad.

Ja, det går definitivt åt rätt håll, och jag ser fram emot saker som jag vill göra sen när jag känner mig redo. Som te x att gå ut på krogen med mina härliga vänner, jag kommer inte att vara redo för det på ett tag, men jag har ändå börjat förbereda lite med att shoppa lite nya outfits till det ändamålet.
Jag planerar dock inte så mycket för framtiden, jag känner att jag får lite panik över att jag bor här nu.
Risken för att bli isolerad och aldrig träffa något vettigt folk är alldeles för stor här. Men eftersom jag börjar jobba i stan på Måndag så kommer jag ändå inte sitta här och ruttna bort, så jag får vara glad för det.
Jag längtar inte alls efter att flytta tillbaka in till stan, kanske i framtiden någon gång, men jag behöver ändå lugnet här, och mamma.

Dag 5

For real! Har det bara gått fem dagar? Inte ett halvår? Åhhhh!

Det har alltså gått fem dagar, och jag är redan less på att må såhär. Fortfarande lite av en berg och dal-banan i humöret. Oftast känner jag mig stark, men när folk ska hålla på och dalta med mig så blir det otroligt synd om mig, då blir jag liten och ledsen. Jag tycker redan synd om mig själv, jag sörjer, kvider och plågas och det jag behöver är någon som får mig att tänka på annat, får mig att känna att livet går vidare. Jag har sådana personer i mitt liv nu och jag är såååå tacksam för det <3

Mamma är en klippa, hon är inte alls daltig och har inte varit för en sekund. När hon kom inrusande i mitt rum efter att Krille hade gått (för att hon hörde mitt hysteriska snyftade) så kramade hon mig hårt en stund, lät mig prata och förklara, lyssnade och stöttade, sedan sa hon "Åk upp till stallet och rid på din häst" och det gjorde jag.
Det är farligt att bryta ihop ensam, och att då få ha någon som säger åt mig att inte lägga mig ner dö utan istället göra något jag tycker är roligt, det är fan guld värt!

Jag känner mig stark i min hem miljö, inom husets väggar och i stallet. Där kan jag slappna av.
Men så fort jag ens tänker på att (som sagt) gå på Ica, eller åka in till stan så får jag ångest. Det är nästa steg, jag vill gå vidare från detta, helst nu, för att jag vill känna lättnad. Jag går ju runt och känner mig jättetung! En klump i magen från morgon till kväll, jag vill att den ska försvinna!

Jag tycker ändå att det går framåt, än så länge har jag inte haft några "återfall" och jag kan bara hoppas att det fortsätter såhär...Fast bättre förstås. En dag i taget.

Dag 3 - sakta men säkert?

Dag 3. Tre dagar sedan jag blev dumpad. Det känns som att det var längre sedan, åtminstone en vecka. Jag minns det inte lika tydligt längre. Jag tror att jag känner mig lite starkare idag. Jag har inte gråtit något idag, men då är klockan bara halv nio. Det kan svänga fort, men igår kom tårarna så fort jag satte foten innanför dörren kl 08.00, och fortsatte till någon gång mitt på dagen.
Jag kände att det inte fanns något hopp, ingen framtid, jag var dödsdömd.
Jag hade även slut på snus och var tvungen att gå på Ica, som är en av mina största rädslor, att vistas offentligt över huvud taget, för att jag är rädd för att brista i gråt när som helst. Jag gick snabbt genom affären, tog min snusdosa, tyvärr stod en långsam farbror framför mig och det tog lång tid för honom att betala. När han väl hade gjort det kom han på att han skulle ha trisslotter! Jag kände hur det började bränna bakom ögonlocken, höll igen allt jag kunde, blev min tur, drog på ett leende för att dölja tårfyllda ögon, betalade, tog dosan och nästan rusade ut innan det brast.

Sandra ringde runt lunchtid, hon ville höra hur jag mådde och om jag ville vara ensam i stallet senare. Vi pratade lite om separationer, hon har själv gått igenom en liknande och vet vad jag går igenom. Efter det samtalet var det slut på tårar för dagen och jag kände mig lite bättre, lite mer hoppfull om att jag en dag kommer att kunna gå vidare. Och vi bestämde att vi skulle göra stallet tillsammans på kvällen.

Det var ju en fantastisk kväll igår, vi skulle skritta fram ute, men bestämde efter vägen att vi skulle rida en längre sväng, det var varmt och helt vindstilla och det var precis vad jag behövde! Jag behövde inte bråka med min häst inom fyra väggar i ridhuset, utan bara skritta i skogen en av de få varma fina kvällar vi har kvar på det här året. Jag kunde skratta och fick ventilera lite mer av situationen. Det är så skönt att höra att jag har rätt att vara ledsen, rätt att sörja och rätt att vara ett vrak.

Att bli lämnad efter 6 år helt utan förvarning är faktiskt det värsta jag varit med om hittills i mitt liv. Men kanske nödvändigt. Jag har utvecklats jättemycket den här sommaren, lärt mig mycket om mig själv och fått höra av andra att de också sett en enorm förändring sedan jag satte foten i Jämtland i Februari. Jag har lärt mig att vara själv, ta hand om mig själv, ta ansvar för mitt liv och hantera situationer som jag inte tidigare trodde att jag kunde. Hade jag inte haft allt det här så hade jag nog behövt skeppas iväg till psykiatrin direkt i Lördags när bomben släpptes.
Egentligen så var det ett "perfekt läge" om det nu finns ett sådant, men vi har i nuläget inget gemensamt boende eller ett gemensamt liv, eftersom han varit i Kosovo och jobbat det senaste halvåret, jag bodde redan hos mamma och har redan ett eget liv här, och hade han gjort slut tidigare, innan han åkte te x så hade jag nog inte kunnat hantera det alls. Så det är jag tacksam för.

Om fem veckor kommer han hem för gott, och då är det dags att klippa alla banden ordentligt. Dela upp möbler och sortera grejer, i dagsläget känns det helt omöjligt. Men om fem veckor hoppas jag att det går att genomföra, jag hoppas att jag inte får en chock av att se honom igen och att jag inte får tillbaka alla känslor som jag känner nu. Jag hoppas för allt jag är värd att jag kommer vara starkare då.

Vad hände?

Igår kraschade min värld, som en blixt från klar himmel förändrades hela mitt liv och jag är fullständigt förkrossad.
Min pojkvän, sambo/särbo, min stora kärlek sedan 6 år tillbaka, bestämde sig för att avsluta vårt förhållande. Jag anade ingenting, förutom att någonting inte stod helt rätt till, men att det var det som skulle komma hade jag ingen aning om.
Jag har en jättejobbig känsla i kroppen, oro, obehag, och sorg är väl det som bäst beskriver. Jag somnade av utmattning efter att ha gråtit hysteriskt nästan hela dagen redan kl 20 igår. Sedan vaknade jag flera gånger under natten och grät mig till sömns.
I andas ögon kanske jag överreagerar, folk gör ju slut hela tiden. Men faktum är att jag levt hela mitt vuxna liv tillsammans med den här människan, och i mina tankar fanns bara en ljus framtid.
Jag har räknat ned tiden i ett halvår tills han skulle komma hem från Kosovo, tills han skulle flytta hem till mig igen, vi hade börjat titta på hus, och jag var så jävla lycklig!
Jag hade allt jag ville ha, och så drog han bara bort mattan under fötterna på mig.

Jag känner mig helt tom, förvirrad och ensam. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare från detta.
Stundvis känner jag mig stark och att det finns hopp om att komma ur det här starkare, andra stunder är jag svag och ligger i fosterställning och bara gråter.
Jag känner mig otroligt sårad och sviken, och inte minst dum och korkad som inte fattade något.

En del av mig vill prata med honom igen och kräva en förklaring, medan en annan del av mig inte vill ha något med honom att göra på ett tag. Jag orkar ändå inte höra mer nu, jag vill bara orka resa mig igen.

Håller igång

Oj vad tiden går sakta trots att jag har fullt upp jämt och hela tiden. Jag känner mig sååå trött och sliten och det är knappt så att benen bär mig, så har det sett ut i flera veckor nu och det ser inte ut att bli bättre än på ett tag.
En vecka exakt idag tills jag flyttar ur min grotta till lägenhet och bort från stan. En och en halv lite ungefär tills jag får hämta hem min häst!
Imorgon (hoppas hoppas hoppas) kommer en sadel jag skickat efter som förhoppningsvis passar hästkraken med svängd rygg! Alltså jag kan ge vad som helst för att den ska passa. Nu har han ju stått i två månader och det får fan inte bli mycket längre nu!

Imorgon ska vi även ha vår kick-off middag i stallet. Jag tror det kommer att bli urmysigt! På höloftet med tacobuffé och tårta till efterrätt, få visa upp våra fina hagar och ha lite tipsrunda. Tror det kan bli riktigt bra.

Det finns så mycket att skriva om men det får vänta. Har massor att ta tag i nu!

Besviken

Idag kan nog komma att vara den jobbigaste dagen på länge... men det kan vända också.
Jag har enorm ångest, dels för att jag inte jobbat sedan i tisdags, men det kan jag ju egentligen inte hjälpa eftersom jag har varit sjuk och är fortfarande krasslig. Men jag har också ångest över framtiden och allt jag borde göra. Jag funderar mycket på mitt beslut att flytta, även om jag verkligen vill det så kan jag inte hjälpa att undra om jag gör ett misstag.

Jag känner mig enormt sviken av alla, nästan alla. Alla som borde vara där och stötta, som ska vara min närmsta familj... Det känns ju helt vansinnigt att nu under den här tiden Krille har varit borta och fortfarande är borta, så finns INGEN där för mig. Och vad jag vill göra med mitt liv verkar ha noll betydelse. Ja det får mig att känna mig ganska värdelös och inte minst är jag arg och besviken.

Jag ska i alla fall packa mig iväg till svensta snart. Men jag borde prata med hyresvärden först.
Hundarna behöver få springa, de stackarna har ju varit instängd i en lägenhet hela veckan även om jag försökt ta lite längre promenader än bara runt huset, det är ändå inte nog. De måste få springa lösa!

Jag ska även skura ur Martells box, han ska få byta box nu när han kommer tillbaka, så jag skura ur den gamla och den nya.

Ett till?

Ahh Jisses vad jag är uttråkad! Men samtidigt så har jag fruktansvärt ont i nacken och huvudet och är ganska off. Jag hatar när det blir så, jag vill antingen ligga helt däckad eller vara frisk, jag pallar inte den här mellangrejen när det finns energi men ingen möjlighet att göra av med den.
Jag har under dessa tre dagar hemma betat av 3 säsonger av en serie, de sista fem avsnitten av en annan , ett avsnitt av en serie som jag följer varje vecka och nu påbörjat en ny serie som inte alls är lika bra som den jag såg nu innan. Jag fastnar liksom inte och känner mig bara...uttrååååkaaad!

Hungrig är jag också, men har inget hemma, och att gå och köpa något känns inte så aktuellt. Jag måste ladda för att gå ut med hundarna så småning om.

Jag har en hel lista med saker att ta tag i, men i stället stänger jag av telefonen och gräver ner mig i soffan. Jag orkar inte, jag måste få bli frisk så jag kan ta tag i mitt liv någon jävla gång!!!

Vart är hemma?

Dag 3 hemma från jobbet. Dumt dumt dumt, men har inte kunnat jobba i det här skicket. Nu börjar det bli bättre dock och jag känner rastlösheten krypa sig på. Det är på ett sätt bra, för det innebär att jag troligtvis kan jobba i morgon.
Bara två veckor kvar nu innan jag får flytta härifrån och återförenas med min flock borta på vischan.
Jag är rätt kluven eftersom jag inte direkt trivs i Svensta, och inte alls känner för att bo hemma hos mamma igen. Men samtidigt så finns det ett ställe där jag känner mig mer hemma än någon annanstans, nämligen stallet.
Det är ju bara att konstatera att jag inte trivs i stan. Det hade ju funnits alternativ, jag behöver ju inte bo såhär centralt, men jag känner bara att jag inte orkar med att bo upp i alla dessa människor och aldrig känna lugn och ro.
Jag har skaffat mig ett liv med hundar och hästar, det går dåligt ihop med att bo mitt i centrala stan.
Jag är trött på människor och besviken på nära och kära som inte stöttar. Så just nu vill jag ha en stuga i skogen där det inte finns grannar eller folk omkring, där jag inte behöver ha kontakt med någon om jag inte vill. Det skulle vara så skönt!
Men för att få igenom det så måste jag i första hand ha ett jobb, och så länge jag inte har det så får jag så lov att bo hos mamma.
Man kan inte få allt, och nu är prio ett att få hämta hem Martell, så att vi kan leva lyckliga i alla våra dagar.

Och på tal om att leva lyckliga i alla våra dagar så får jag ju inte glömma Krille, vilket jag aldrig gör, men efter så lång tid ifrån varandra så är jag rätt van vid att vara ensam och planera för mig själv istället för oss. Det börjar närma sig att han kommer hem, och även om jag längtar så det gör ont så är jag nervös också. Tänk om vi inte kan kompromissa längre? Tänk om vi båda förändrats så pass att vi inte klarar att bo ihop. Och tänk om han ångrar sig och blir olycklig här hemma.
Man är ju rätt anpassningsbar vid det här laget, jag vet att jag kan anpassa mig till de flesta situationer men frågan är ju om jag borde behöva göra det nu på ett tag. Är det inte min tur att få testa på det jag vill göra?

Sedan jag flyttade in till stan och lånade ut min häst så har jag sammanlagt gått upp fyra härliga kilon.
Det säger väl en hel del om hur man egentligen mår nu. När mitt stora intresse för kost och träning bara helt plötsligt försvinner och jag inte orkar bry mig alls. Jag tar inte hand om mig själv, och har svårt att bry mig om någonting.
Jag måste ta tag i det och ser bara en utväg. Bort från stan!

Ska väl tillägga att jag inte är deprimerad och känner att livet är meningslöst, utan mer att jag måste förändra och göra om... inget ovanligt där. Undrar vart jag befinner mig om ett år. Trött blir man. Jag är i alla fall inte rädd för förändringar, så egentligen så borde folk vara glada för min skull. Att jag vågar saker, gå mot strömmen, och faktiskt kan skita i vad folk säger och gå efter min egen magkänsla. Ibland blir det fel, men ofta blir det bra också.

Det går åt rätt håll i alla fall

Jag är i en svacka nu, det känns jobbigare för varje dag men samtidigt så vet jag att detta snart är över. Jag känner mig peppad inför hösten, men samtidigt känner jag mig lite nervös.
Jag har aldrig gjort något sånt här förut, aldrig varit engagerad på det här viset och aldrig slitit såhär hårt utan att få betalt. Ändå känner jag en enorm tillfredsställelse och glädje trots motgångar (eller motstånd rättare sagt).

Jag personligen kan inte bry mig mindre om att vi retat upp så mycket folk, att folk är så fruktansvärt arga och sprider skitsnack genom byn. Det rör mig inte i ryggen alls. Det här pusslet börjar äntligen falla på plats och man kan verkligen urskilja orsakerna till dessa människors beteende. Jag kan tycka att det känns tråkigt att det når ut till folk som jag bryr mig om och att risken för att de kommer att se annorlunda på mig är stor. Men om så är fallet så säger det mer om dem än om mig. Jag gör det som är rätt, och vi kämpar mot alla odds och efter nästan 8 månader så börjar vi äntligen se resultat. Det är DET vi jobbar för. Inte för att alla de arga och...ska vi säga konservativa?... människorna ska få sina förmåner som innebär att det bara är en tidsfråga innan vi går under.

Vi arbetar ideellt OCH betalar för oss, vi har heller inte någonsin haft i tanken att vi skulle få ut några förmåner för att vi gör det vi gör. När man ser siffrorna framför sig och tydligt kan se att vi ligger minus, hur kan man då tro att man har råd att dela ut gratis tjänster till halva föreningen? Och den andra halvan då? Jäkla soppa är vad det är.

Ja det känns bra, men jag vet att det kommer bli en kamp. Men det ända jag bryr mig om är att ekonomin ska förbättras, och så länge det målet är låst i sikte så kommer jag inte lägga någon energi på att störa mig på det skitsnack som cirkulerar.

Nu ska jag gå ut med mina hundar, sedan åka på affären och köpa alvedon så att jag kanske kan fixa att jobba imorgon. Hoppas hoppas.  

Jag är den jag är...

Jag är en så jäkla komplicerad människa, och jag försöker hela tiden ändra på det. Jag blir väldigt trött på mig själv, ofta. Men jag har insett att det mest beror på att andra blir trött på mig.
Jag förstår oftast inte själv att jag är jobbig, utan det är när andra talar om det för mig som jag börjar känna mig omständig och lite korkad.
Nu tror jag oftast att folk tycker att jag är jobbig hela tiden och försöker att inte prata så mycket om mina planer och ideér.
Nu har jag tröttnat på det, och helt ärligt så struntar jag i vad alla andra tycker.
För jag kanske alltid kommer att vara såhär, det här kanske är jag. Och hur mycket jag än kämpar för att ändra på mig för att inte vara till besvär för andra eller kanske få höra att man gör något bra någon gång så blir det ändå aldrig rätt.
Oavsett vad alla andra tycker så VET jag att jag gör rätt nu, men det innebär inte att det kommer att vara rätt om ett år. Då vill jag säkert något annat, men jag accepterar det. Jag tänker bara följa min magkänsla nu vart den än leder och så får vi se vad som händer.

Ja jag velar fram och tillbaka, är aldrig still. hittar inte lugnet eller tryggheten som jag sökt i mer än halva mitt liv, kan aldrig bestämma mig, hoppar ofta av projekt jag påbörjat, ändrar riktning väldigt tvärt. Jag har skämts över det, mycket. Men nu slutar jag med det.

Ja jag vill tillbaka till Svensta, jag är lika förvånad som alla andra men så är det. Och om ett par månader kanske det kommer upp ett inlägg här om att jag inte alls trivs där och vill flytta till...vad vet jag? Kiruna? Skitsamma i sådana fall, för det är mitt liv, och vad jag väljer att göra med det är ingen annans sak.
Om Krille väljer att följa mig till världens ände så är det hans sak, och vad alla andra tycker om det det skiter jag i.
Jag tvingar inte honom till något. Han är fullt kapabel att fatta sina egna beslut. Annars hade han inte varit i Kosvo nu. Det var INTE jag som ville att han skulle åka dit.
Han säger även upp sig därifrån för att HAN vill det, han flyttar hem igen för att HAN VILL det, och om han flyttar med mig till berg så är för att HAN VILL det. Och vill han inte det, så vill inte jag ha honom med mig. Jag har aldrig ställt något ultimatum. Varken för att han ska komma hem eller för att han ska flytta med mig. Flyttar han med mig så är det för att han väljer att göra det.

God natt. 

Jobb

Fan, det är inte lätt det här med att söka jobb.
Jag är inte kräsen, förutom när det kommer till att jobba inom vården, för det går liksom inte när man är jag. När man har fullt upp med att ta hand om sig själv, sina djur och sin sambo på ett hörn (han tar dock mest hand om mig, och det förklarar väl saken) då är det inte lämpligt att ge sig på att ta hand om andra människor. Men i övrigt kan jag jobba med det mesta bara jag får chansen. Det känns så töntigt att man idag behöver ha utbildning till ta mig fan allt, tänk hur mycket arbetskraft det finns om man bara kunde bortse lite från det kravet. Ja kanske inte om man är läkare då, men ni fattar.

Det är ännu svårare att söka jobb i en kommun där det inte är överflöd av lediga tjänster, och jag tänker så det ryker ur öronen på mig för att komma på vilka ställen man skulle kunna skicka iväg mitt pintjocka CV. För faktum är att jag trots utan utbildning samlat på mig en jävla massa arbetslivserfarenhet, det finns folk som en gång tiden gett mig chansen att jobba hos dem och jag kan ärligt säga att få har behövt bli besvikna. Jag gillar att jobba.


Ja jag efterlyser ett arbete och lovar en glad och arbetsvillig Lea som alltid gör sitt bästa.

Länge sedan

Ojoj, nu var det länge sedan jag skrev. Mycket har hänt, mycket har förändrats och mina planer har ändrats om och om igen.

Martell bor nu mera i Dödre hos en tjej som har honom på foder. Han har legat ute på annons för försäljning sedan i Maj tror jag, men av olika anledningar har han inte blivit såld.
Vilken tur! säger jag. Då jag bestämt mig för att INTE sälja honom. Jag ska ta hem honom till hösten, om jag så själv ska leva på granbarr och skitit åvatten för att överleva.
Jag är inte redo att släppa honom, och efter att jag släppt allt vad hästar heter (förutom engagemang i föreningen, och helrenovering av hagar samt storstädning av hästlöst stall) och flyttat in till en lägenhet i centrala staden så känner jag en längtan som aldrig förr. Jag vill inte bo här, mina hundar vill inte bo här, min häst KAN inte bo här och det ända jag känner är att det finns INGENTING för mig här längre.
Varje tillfälle som ges flyr jag staden och beger mig tillbaka till lugnet i Svensta, till stallet där min fina pålle brukade bo, där jag delat så många skratt med de människor jag lärt känna under min tillfälliga tid som hemmaboende hos mamma. Det var ju aldrig meningen att jag skulle ha ett liv där, att jag skulle finna ro, träffa nya fantastiska vänner, eller känna mig hemma där. Under den korta tiden jag bodde där lyckades jag ändå rota fast mig hårt, och nu längtar jag ständigt tillbaka.

Jag är SÅ redo att packa ihop och flytta tillbaka nu idag om jag hade kunnat, men nu har jag ju ett jobb i några veckor till och Martell har det bra på sitt "sommarkollo" så jag får ta den här tiden till att rodda ihop allt inför hösten.
Jag får ju inte glömma att jag faktiskt har en andra hälft som måste få säga sitt, även om det känns orättvist när han nu under två års tid fått följa sin dröm trots att det har varit otroligt jobbigt för mig.
Jag kommer göra som jag vill i vilket fall, jag vet att vi kommer att kunna lösa det till det bästa, även om vi inte helt överens just nu.

Jag måste få komma tillbaka, jag måste få vara där, jag kommer gå sönder om jag ska stanna här. I slutändan måste jag göra det som känns bäst för mig, även om det innebär att jag inte kan äta kakan och ha den kvar.

Passar på

Har en bra känsla faktiskt. Det känns skönt, men jag är ju som jag är och är uppstressad oavsett om jag är glad eller inte.
Det har varit en ganska jobbig dag och när jag kom upp till stallet fick jag reda på att de resterande hästarna planeras flytta mellan onsdag-fredag. Paaaniiiik! Jag hade räknat med att någon skulle stanna kvar till Lördag i allafall, så nu gäller det att det här löser sig.

Solen skiner, och jag räknar ner dagarna till flytt. Lika bra att jag passar på att njuta av det nu då.
Ska nog springa ner och packa lite medan jag har energi!

Nervvrak

Nu börjar det närma sig. Usch fy vad dåligt jag mår samtidigt som jag känner ett lyckorus inför det som komma skall.
Jag börjar mina introdagar denna vecka, och i helgen är det dags för inflytt i lägenheten.
Det är mindre än en vecka kvar, och jag står kvar här med en häst som jag inte har någonstans att göra av.
Provridningen igår kändes lyckad, det var min uppfattning. Dock visade han tecken på att han får ont av hoppsadeln också och därför måste han få laserbehandling snarast.
Nu är det dags, jag har väntat in i det sista men nu är det verkligen läge att börja be, nu har jag inga mer chanser för att det här ska lösa sig innan lördag. Så jag och gud ska bli bästisar denna vecka.

Annars är denna vecka ganska fullspäckad. Jag måste plugga som en gris idag och imorgon, Onsdag-Torsdag är det jobb, Fredag-Lördag packa ihop inför flytt, Söndag städdag i stallet samt få nycklarna till lägenheten. Sen börjar mitt nya liv...igen.

Lite bättre

Har en lite bättre dag idag. Känns skönt att få andas lite, trots att jag är trött som satan efter flera nätter med dålig sömn. Jag hoppas detta går över snart!
Det är synd att jag ska hänga upp mig på saker och få för mig att det krävs denna stora förändring för att jag ska må bra. Jag kommer nog inse sen när det är gjort att det kommer krävas med än så, men samtidigt så är det bra att slippa ha det "bekymret" kvar när jag ska börja ta tag i mig själv.

Insåg att det är studenten idag, synd att jag missar det, de sprider ju en glädje. Samtidigt så orkar jag inte åka in till stan och trängas med en miljard andra som vill dela den känslan.
Jag ska putsa min häst idag, och rida ordentligt så han är fin i helgen när han ska provridas. Fan vad jag hatar dessa provridningar. Mina nerver klarar inte sådant och det känner han så väl. Han lever gärna ut det jag försöker dölja att jag känner. Är nervös över att han ser ut att ha magrat sedan de tog bort den fria tillgången på grovfoder i hagen, jag har svårt att se själv när han förändras i formen eftersom jag ser honom varje dag, men jag tycker mig ändå se att han ser tunnare ut.
Formen är ju i alla fall något som går att förändra fort, han äter ju väldigt gärna så problemet sitter ju inte där i alla fall. Hoppas hoppas hoppas att han sköter sig (eller att jag sköter mig så han slipper känna det jag känner) i helgen så han kan charma brallorna av hon som ska provrida. Hon kommer att kunna ge honom allt han behöver, nu måste bara kemin stämma.

Nog tjatat om det, jag hoppas att den här braiga känslan håller i sig resten av dagen. Och att jag efter helgen med glädje kan börja planera min flytt.

Hellre en nöt

Ångesten ligger på max idag. Jag hade fan glömt hur ångest känns, riktig ångest alltså, men nu har jag fått en påminnelse som inte går att missa.
Jag vill krypa ur skinnet, det är så sjukt jobbigt!
Andas en stor dos syrgas skulle jag också behöva, för runt mig finns det tydligen ingen syre någonstans.
Jag behöver att tiden ska stanna nu, inte en minut till får gå framåt förrän jag har fått kontroll på situationen. Nu är allt en ända stor röra, och jag är som en yr höna som inte vet i vilken ände man ska börja, det är bara panik panik panik.

Jag vill se fram emot allt kul som ska hända nu, men jag kan inte, det är något stort i vägen som jag måste få ordning på, som går så fruktansvärt trögt, och för varje dag som går så knappar kaoset in på mig.

Förr hade jag alltid någon att vända mig till, men det känns inte så nu, jag känner mig helt ensam, trots att jag försöker få hjälp, både från nära och kära och från vården. 

Det är sommar nu, allt ska vara lättare på sommaren, men det här verkar vara ett återkommande problem för mig. Kan det vara möjligt att istället för höstdepression så blir jag sommardeppig? Sjukt ju i så fall, för jag älskar sommaren. Kanske är det bara en slump att jag lyckas sätta mig i trassliga situationer på sommaren. Jag blir mer impulsiv under den här tiden på året, jag tror nog det är så.

Jaja, det är som det är, och det är bara jag som kan förändra det. Så det är väl bara att kämpa på och få ordning på det här. Och förhoppningsvis så har det löst sig på något sätt till nästa helg när jag ska flytta.

Downer

Jag är riktigt deppig. Det var länge sedan jag kände såhär. Jag brukar må dåligt på ett annat vis, mer utåtagerande, känna mig arg och frustrerad, det är lättare att skaka av på något vis.
Nu går jag bara runt i ett vakum, känner mig ledsen mest, men annars känner jag ingenting. Orkar ingenting och vill ingenting. I mina tankar så gör jag massor med saker, jag planerar och funderar stundvis i alla fall. Men sedan inser jag att jag faktiskt inte gjort någonting. Och jag orkar inte bry mig om det. Jag försummar allt och alla, inte minst mig själv.
Jag är inte på botten än dock, jag vet fortfarande vart gränsen går innan jag börjar sabba allt för mig själv, och jag hoppas att det medvetandet kommer att stanna kvar trots att jag mer eller mindre skiter i allt annat just nu.
Jag tänker inte gnälla över att jag mår dåligt, jag är trött på sånt. Jag är så trött på folk som gnäller över att de är missnöjda med sina liv, sina pojkvänner, sin vikt, sina vänner bla bla bla, när de ändå inte gör något åt det.
Jag tillåter mig själv att må skit just nu, ett tag till, men jag ska ta tag i det, jag vet vad jag behöver göra, jag har tagit första steget dit, och nu tänker jag bara vänta.



Jag tycker att livet känns orättvist just nu, och jag känner mig väldigt ensam, mycket möjligt att jag inte är det, men det känns så. Alla har sina liv, som rullar på medan mitt liv tycks stå på paus. Och jag VET att jag måste göra något åt det, jag ska inte pausa mitt liv och känna att detta är "tillfälligt" längre. Jag måste fortsätta leva trots att Krille är borta. Det är så svårt att planera dock. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, hur jag ska tänka, agera, känna eller göra för att ändå känna mig okej med situationen.



Det är mycket bra som händer i mitt liv också, eller kommer att hända i alla fall, jag står ju i ett mellanläge nu, där jag bara kan vänta på att allt det nya ska börja.
Om fyra veckor börjar jag introduktion på nya jobbet, samma vecka får jag flytta in i lägenheten. Bara det är ju en stor lycka och verkligen något jag längtat efter. Fyra veckor efter det kommer Krille hem igen på sin andra leave. Jag får liksom ta det bit för bit, dela in det i delar så att det inte blir lika lång väntan hela tiden. Då blir det lite lättare, men det är svårt att vänta när man inte vet vad man väntar på. Jag vet inte hur mitt liv kommer se ut i höst och efter det.   Det sägs att det sista som lämnar en är hoppet, och det stämmer nog, men jag vet inte ens om jag vågar hoppas.

Moster!

Ja vad ska man säga? Är man grym eller? På fyra timmar har jag gjort klart hela veckans skolarbete. Så skönt att hitta en dag när man bara kan sätta sig ner i lugn och ro. I söndags kom mamma och jimmy hem från en snabbvisit i Göteborg, med sig hade de min snart 2årige systerson. Han är helt underbar men jag har fasiken inte tid! :-( Därför tog jag mitt pick och pack och satte mig på mammas jobb där jag nu har suttit sedan tidigt i morse och bara pluggat utan störningar. Så imorgon kan jag leka med Caspian hela dagen, och på Torsdag kommer Krille :-) Och igår natt fick jag en systerson till. En miniliten Neron som sägs vara lik mig. Ja jag är nog världens stoltaste moster!

Inte bra

Är nog helt ärligt på väg in i väggen. Åtminstone översköljd av en gigantisk deppressionstsunami.
Den här skiten som jag gått igenom de senaste månaderna med vuxna människor som på riktigt är sjuka i huvudet har gjort att jag tappat intresset för allt.
Frågan är ju i vilken ände jag ska börja avverka för vända det här. Nu är det illa.

Längtan

Jag längtar efter ett normalt liv! Vad är egentligen ett normalt liv? Menar jag att jag hade ett normalt liv innan? Jag vet inte, för vissa kanske detta är ett normalt liv men för mig så är det ett tidsfördriv, ett tidsfördriv jag trivs med dock, men det är inte vad jag ser som ett normalt liv.

Vad är det då jag längtar efter? Krille förstås, men inte minst vårt liv tillsammans. Vårt hem, en normal dagssysselsättning som inte är att plugga på distans, inte sitta på möten på fredagskvällar utan hitta på något tillsammans med vänner. Träna på gym, rutiner!

Min syster ska gå och se Filip och Fredrik ikväll tillsammans med sin sambo. Jag är inte så mycket för dem, men just själva grejen att ha en rolig och annorlunda Fredagsaktivitet tillsammans med någon kär- Åh jag skulle kunna döda för den upplevelsen!

Det känns som en evighet, men jag är kluven. För snart så tar även den här tiden slut, när ridskolan stänger och hästarna ska flyttas på bete. Då kommer jag förlora den här sociala delen och att få träffa dessa underbara människor varje dag i stallet.
I stället ska jag börja pendla till stan för jobb, som säkert också kommer att bli kul, men det är en förändring som jag inte känner att jag är redo för riktigt än. Jag vill ha mer av det här! Mer av den action som jag får som styrelsemedlem, mer av den gemenskap jag får tillsammans med mina stallkompisar. Jag hade haft lättare att hantera situationen om jag fått haft kvar det jag har nu ända fram till hösten och sedan göra den här förändringen.

Jag har varit i stan idag. Jag gick en sväng på en av gatorna genom stan och jag kände en enorm lycka, det jag såg framför mig var hur jag sprang längs stans gator en tidig morgon innan staden vaknat, i soluppgång. Vilken känsla!
Jag har haft en bra dag idag med andra ord, och jag längtar längtar längtar tills jag får flytta tillbaka och upplevea höst, vinter, vår och sommar i stan igen. Sedan kommer jag säkert längta efter något annat. Och det kommer säkert inte bli som förr när vi flyttar tillbaka heller, men det kommer hända nya roliga saker och jag kommer träffa nya roliga människor. Och att få ligga i sängen tillsammans med min snygga kille, att vakna och somna med honom. Ja man kan ju bli galen av längtan för mindre!

Lördag- stall+löpning

Seriöööst! Jag hinner inte med mitt liv! Jag vet att jag aldrig är nöjd. Jag gnäller när jag har för mycket att göra men också när jag har för lite. Nu kan jag ändå känna någon sorts tillfredställelse, men jag är så slut både menalt och fysiskt så det är inte klokt. Det är lika bra att köra på. Andas får jag göra en annan dag.
Jag skulle egentligen sova nu, jag behöver det verkligen. Men jag har gett mig några minuter att vänta på att Krille ska logga in. Det står att han är online på FB, men han svarar inte på medelanden så antagligen är det något lur där. Det är därför jag väntar. Hoppet är det sista som lämnar en sägs det.

Jag har varit i stallet hela dagen. Mycket längre än planerat, som vanligt. Jag hade stalljour från morgon fram till lunch, men sedan träffar man ju pratglada stallpolare och så blir man kvar, inte mig emot alls.
Framåt fyratiden svidade jag om till löparoutfit och kände mig stark och oövervinnerlig, tills jag efter halva vägen i bara nedförsbacke insåg att jag glömt ge hästarna mat. Bara att vända på klacken och springa upp igen. När jag kom tillbaka till stallet var jag genomsvettig och skittrött, men lyckades ändå finna energin igen när jag skulle springa hem. Kändes som att jag flög nedför backen och sprang som för livet hela vägen hem. Nu har jag träningsvärk och räknar med att få det kämpigt att röra mig på jobbet imorgon.
Något jag ska lära mig någon gång i framtiden är långdistans löpning, jag skulle vilja kunna springa en mil. Jag tror inte att jag rent fysiskt inte skulle orka det om jag gör det i ett rimligt tempo, men mentalt kommer det bli jobbigt som satan. Jag är dålig på sådant, det ska gå fort och vara explosivt och sedan ska man vara helt slutkörd. Jag får jobba på det.

Nej ingen Krille online än, så jag kastar helt enkelt in handuken nu och slänger mig i säng. Det är en lång dag imorgon också. Borde kanske heta långsöndag?

Ps. Undviker min syster och hennes kille som är på besök. De gör mig deppig. Inte för att de är puttinuttpar och jag saknar Krille, utan för att de är sååå trååååkiga. Jag kan berätta mer om det en annan dag. Ds

Ledig...eller?

Jag vaknade skittidigt imorse som vanligt. Uppe med tuppen så att säga, eller kycklingen kanske eftersom det är påsk?
Promenerade med hundarna genom ett öde Svensta, och drack sedan mitt morgonkaffe. Insåg sedan att den här dagen kallas Långfredagen av en anledning. Jag hatar röda dagar, som jag sagt om och om igen så händer ingenting dessa dagar och jag var dessutom inställd på att jag skulle ha lika fullt upp som vanligt. Nu har jag storstädat mitt rum och försökt planera lite inför framtiden, det är verkligen på tiden.

Under de kommande månaderna kommer det ske olika förändringar vid olika tillfällen. Jag ska gå från heltidsstudent till heltidsarbetande OCH heltidsstudent. Jag ska flytta hästen till sommarbete och därefter flytta honom till ett nytt stall som jag ännu inte hittat. Efter det ska jag flytta in i lägenheten i stan och då behöver jag ett jobb. Jag har inte tagit i tag i något av detta än så nu har jag i alla fall skrivit ihop en lista på allt som behöver göras för att dessa grejer ska gå igenom.
A och O för att detta ska fungera överhuvudtaget är ju just ett jobb, utan jobb falerar allt. ALLT!
Jag kan inte slänga ut min hyresgäst förrän jag har ett jobb, jag kan inte flytta min häst förrän jag har ett jobb och jag kommer alltså bli kvar i Svensta om jag inte har ett jobb. Vart börjar man? Vad vill jag göra? Vad ska jag bli när jag blir stor? Hur kommer det bli när Krille kommer hem? Hur kommer det fungera innan Krille kommer hem, kommer jag få ihop ekonomi, häst och hundar när jag är själv? Vem ska hjälpa mig att flytta in? Herregud! Jag måste prata med hyresgästen!

Begravd

HEJ! Ser ni mig? Förstår om ni inte gör det eftersom jag ligger begravd under ett ton av skoluppgifter.
Ja jag har verkligen satt mig själv i en jobbig sits. Även (eller på grund av?) om kursen är ganska så lättsam så blir det mycket när man sparar till sista minuten och jag blir så sur på mig själv eftersom det hindrar mig från att göra ett bra jobb. Det är en massa uppgifter som jag ska göra som jag jättegärna vill göra, men som jag helt enkelt inte hinner göra. Själva uppdraget är nästan klart men eftersom jag hoppade direkt på det istället för att beta igenom kapitel och uppgifter först så är det möjligt att uppdragsuppgifterna inte är jättebra. SUCK!
Jaja, jag har ju fyra månader av plugg kvar, så jag hinner nog göra bättre ifrån mig på kommande kurser MEN jag vet fan inte hur eftersom jag ska jobba heltid hela sommaren också, och så pållehästen på det. Jag kommer få det otroligt kämpigt hela sommaren, och ett socialt liv är nog bara att glömma.
Jag funderar på om jag ska ändra studietakten till 50% över sommaren för att orka med allt, men då måste jag plugga mycket längre och det vill jag inte heller. Alla tips välkomnas! Om någon snäll själv vill plugga åt mig i sommar så kommer jag inte säga nej :p

Förutom det så har jag tappat ridsugen helt och hållet, eller snarare fokuset på det. Jag har så mycket att göra hela tiden att jag inte ens kan fokusera på att rida när jag väl gör det, och så blir det pannkaka. Nu har jag äntligen tagit steget till att skaffa medryttare och igår fick hon provrida. Det gick hur bra som helst och både hon och jag var jättenöjda. Så det känns hur bra som helst! Nu kommer jag få hjälp två gånger i veckan av henne och så går han på gymnasielektionerna i bland. Så då kanske jag kan njuta lite när det är min tur att rida, och få mer gjort de dagar jag inte behöver åka till stallet.

När jag köpte Martell var jag fast besluten om att aldrig ha enh medryttare, men det är ju egentligen inget negativt med det. I det här fallet tar jag inte betalt för det, för att jag verkligen behöver hjälpen och är så tacksam för det. Hon har en treåring i samma stall som mig som precis är inriden men ska inte gå så mycket, därför vill hon rida mer, och det var faktiskt hon som kom till mig och frågade om jag behövde någon hjälp, därför känns det toppenbra att jag valt just henne, hon är dessutom grymt duktig på att rida och ska inom en snar framtid börja hoppa honom lite också. Win-win!

Nu kanske han har en chans att bygga på sig lite muskler, mina lilla pålleskrutt!

I-lands problem

Vilken seg dag! Jag vaknade ganska sent. Satt uppe och skypade med Krille igår kväll och vaknde inte förrän närmare 8. Då har jag lite svårt att komma igång. Jag skulle egentligen ha åkt in till stan och pluggat hos Liza, men det får bli i morgon då jag känner att jag inte riktigt kommer att hinna allt idag. Blir ju inte bättre av att jag är en segpropp. I alla fall så har det snöat sedan jag klev upp och även om det bara är ett tunt lager så är marken vit igen. Aprilväder är verkligen inte roligt!

Jag har ett problem också. Ridbyxproblem. För typ två år sedan köpte jag ett par nya ridbyxor som var alldeles för små. I stället för att byta dem så tänkte jag att jag skulle ha kvar dem och ha som mål att komma i dem. Som jag skrev om förut en gång som kom jag i dessa ridbyxor i höstas och var mer än nöjd. Idag är de för stora och åker ner i stället. Jag har inte använt dem i vinter, utan använt de gamla för stora för att kunna ha långkalsonger under, och nu när man kan skippa långkallingarna så är de mindre ridbyxorna för stora! Jag har i dagsläget inga som sitter bra, och jag är inte alls sugen på att köpa nya när jag har minst två par som är nya men som också är för stora nu.

Min kropp är skev också. När jag tappar vikt så försvinner överkroppen först. Ansikte, bröst och över revbenen. Mina revben sticker fram som en utsvulten människa, men underkroppen rasar inte i samma takt. Detta resulterar i att mina byxor sitter perfekt överallt utom i midjan där samtliga är förstora! Även tights. Så jag antar att jag får göra ett ryck nu. Tappa de sista kilona och sedan köpa nya kläder helt enkelt. Det här gick inte som jag hade planerat. Jag har massor med kläder som jag inte använt för att varit för små. Jag har samlat på mig för att kunna ha nu när jag går ner, men de är ju redan förstora och jag har 3 kg kvar att gå ner.

I min ekonomi finns egentligen inte utrymme för att storshoppa en ny garderob. Även om det såklart är skitkul att shoppa. Men det känns heller inte sådär jättekul att shoppa i Östersund. En tripp till Sundsvall kanske? Får börja spara nu.

Ja det här ÄR I-landsproblem jag vet. Jag ska sluta klaga nu.

Skype!

Jag har väntat i fem dagar på att höra i från Krille. Inte ett ljud har jag hört och jag har kollat fb en gång i minuten nästan i fall att ska ha skrivit en tid för skype. Idag har jag haft besök på kvällskvisten av en kompis, och när hon åkte kollade jag fb och då har han skrivit att han är online! Blööh! I alla fall ska vi skypa lite senare:)

Kommer ni ihåg när man var yngre när webcam var så populärt? Man satt på msn och skrev med sina vänner och det gick inte för sig utan wc. I alla fall när jag var i tonåren så kunde jag sitta i timmar och göra mig snygg, med massa smink som skulle synas bra i kameran. Detta för att kunna chatta med snygga killar ;) Missförstå mig rätt nu, jag gjorde inga dumheter. Jag ville bara vara fin i kameran, annars gick det inte! Haha!
Det är i alla fall vad jag ska göra nu. Och nu känns det absolut värt det. Även om jag kommer att få tvätta bort skiten sen innan jag ska sova, och även fast jag är skittrött nu så tänker jag sminka mig och vänta på att min älskling ska plingelinga på skype. :-D

Fixdag!

Jisses! Idag är jag baske mig trött alltså! Ont i huvudet och snurrig på det så är man ju inte jätteeffektiv.
Jag håller på att jobba på min makeover. Jag har som mål att bli en riktig fräsching tills Krille kommer hem i Maj ;-) Det går riktigt bra faktiskt. -3 kg, jobbar på solbrännan och sitter nu med en läskig blekning i håret som senare ska bli en annan färg, men först måste det svarta bort!
Snart blir det stallet, om inte mitt hår trillar av vill säga för då vågar jag inte visamig ute, och efter det ska jag få finbesök:) Helt okej idag.

Måste berätta att jag varit hos frissan också. Dumjag som aldrig kan vänta. Skulle ha klippt mig i stan. Det blev helt snett! En sak om man blir missnöjd med frisyren men när allt bara är dåligt gjort så blir man ju sur. Aja, det spelar ingen roll just nu för det ska ändå i extensions sen. :p

Hästsnack

Tänkte uppdatera lite på hästfronten.
Martell är under igångsättning efter fem dagars vila efter laserbehandling. Så himla skönt att veta att han inte har ont någonstans, eftersom han blivit kollad och behandlat från topp till tå.
Igår skrittade vi lite i ridhuset, han var väldigt pigg och ville trava mest hela tiden.
Idag blev det debut för oss på uteplanen som varit helt igensnöad hela vintern (jaja vi har bara stått där sedan februari) men nu är den bar om än något blöt på vissa ställen.
Det var jättemysigt! Martell va dock piggare än piggast och joggade hela tiden trots att jag beordrade skritt. Så jag var jättevarm efter passet då jag hade klätt mig för kravlös skritt i blåsväder.
Jag kommer fortsätta på ridplanen när vädret tillåter. Så mycket mysigare än ridhuset! Jag är så tacksam över att jag har en så snäll och stabil häst som inte bryr sig om mycket. Även han kan göra så små skutt ibland när han tycker något är läskigt, men det går fort över och han sticker aldrig! Jag är ju sådan att jag hellre har än häst som studsar på stället än en som griskutar, tyvärr har jag det sistnämnda men om inte annat så får jag bra med träning på köpet :p Han springer hellre fort än att arbeta men det är aldrig någon okontrollerad sken.

Imorgon blir det dock longering så han får springa av sig lite innan jag sitter upp igen på fredag. Det är så tröttsamt med en överpigg pålle. Jag vet att jag måste rida igenom det men det är så svårt, jag orkar inte riktigt, och det är svårt att hålla reda på armar och ben i så hög fart. Det gör aboslut ingen nytta att försöka bromsa honom, så fort jag släpper efter så är det full fart igen, därför måste jag försöka hitta ett sätt att kunna rida igenom det och få honom att arbeta bort farten.

Han KAN verkligen gå jättefint, han är så fruktansvärt duktig, men än så länge är jag inte tillräckligt duktig för att kunna utnyttja hans potential. Det ska vi få hjälp med så fort att är igångsatt :)

Underbart!

Men jaaa! Idag har det hänt grejer! Vi har lyckats sälja vår lägenhet i Göteborg med en helt otrolig vinnst! Med tanke på att vi helrenoverat köket så hade vi inte räknat med att gå plus så mycket, men nu täcker vi de kostnaderna och dessutom får en heeel del över. För min del är det inte bara lycka att få pengar utan framför allt att jag nu kommer ha så pass att jag kan täcka hästlånet och därmed vara skuldfri!
De pengarna som läggs på lånet varje månad kan nu gå till annat och jag behöver inte längre stressa över ekonomin. OCH de pengarna som jag tjänar på sommarvicket som egentligen skulle gå till hästlånet kan med gott samvete läggas på annat kul. Eller åtminstone sparas!

Nu känns framtiden betydligt lättare, en STOR sten har låstnat. Även om jag fortfarande inte vet helt hur jag ska få ihop tiden i sommar :)

Nu är vi igång!

Ojoj, nu har det dragit igång på riktigt. Det är full rulle hela dagarna och jag hinner knappt hämta andan i mellanåt. Jag har så fullt upp att jag knappt hinner gå på mina lektioner, då prioriterar man lite fel va?
Jaja skolan tuffar på och än så länge är det inga stora bekymmer, just nu är skolan en inkomst och målet ett slutbetyg som jag troligtvis inte kommer göra något med efteråt, men vill ändå ha det.
Förra veckan blev det inte mycket skolarbete gjort, jag fick sitta och monsterplugga ihop uppgiften innan deadline igårkväll. Jag blev godkänd och nu fortsätter livet i samma rasande tempo.

Jag har alltså skolan som borde vara prio ett, sedan har jag hästen som ska sättas igång igen idag efter fem dagars vila, (jag har alltså inte ens ridit och ändå är det stressfaktor 100!) styrelsen och "plojgruppen" alltså ryttarföreningen som tar upp ALL min tid, inte ens fritid utan TID! Hundarna, och jobb. Utöver detta ska jag bidra med något hemma som idag är dammsugning av övervåning och städa mitt rum. Det sistnämnda är färdigt.

Nu är det matlagning, sedan dammsugningen, efter det stallet, styrketräning, och sist klämma in ett par timmars plugg. Rätt lugn dag ändå, måste kolla så att jag inte glömt något.

För mycket på schemat

Alldeles nyss hade jag för mycket tid. Jag hade tid att se på tv, och bara vara. Nu har jag för lite tid, och det känns som att det vände väldigt snabbt, från ena dagen till den andra typ.
Jag saknar absolut inte att se på tv, men nu har jag till och med svårt att hinna med de som jag måste göra. Jag har deadline på ett skolarbete på måndag. Jag har inte ens börjat, och nu när jag försöker så kan jag inte koncentrera mig alls. Imorgon är det laserbehandling på Martell igen,  vilket gör att jag kommer måste bryta plugget mitt i dagen och känner jag mig själv rätt kommer jag har svårt att fortsätta igen när jag kommer hem. Lördag och Söndag är jag upptagen hela dagarna och sedan återstår måndagen och då ska jag alltså hinna göra färdigt ett arbete som jag annars haft 80 timmar på mig att göra. Pust!
Nästa uppdrag ska jag börja med i tid, så jag slipper den här stressen och kanske hinner med att vara hästägare, styrelseledamot, hundägare, och anställd också, med lite mindre stress.

Att umgås med vänner är tyvärr svårt nu. Jag hade planer på att ta upp kontakten med massor med vänner när jag flyttade tillbaka, men just nu finns inte den tiden. Det kanske lugnar sig lite innan sommaren, för i sommar kommer ett socialt liv vara ett minne blott!
Jag är dock inte helt isolerad, jag har ju vänner i stallet som jag träffar varje dag och som jag har roligt med. Så det går ingen nöd på mig så. Men jag saknar ju de vänner som jag umgicks med innan jag flyttade. Och jag vill jättegärna få mer tid till dem!

På topp!

Jag är verkligen på topp nu känner jag! Jag har hamnat rätt, och jag vill på ett sätt inte att det här ska ta slut.

Igår var det styrelsemöte igen. Jisses, jag var inte hemma förrän närmare 24 på natten. Och efter varje möte är jag nästan manisk och planerar hela tiden i tankarna. Svårt att sova alltså, men oj vad roligt det är!
Jag tycker att det är fantastiskt kul att engerera mig i det här, och det känns verkligen som att vi kan göra en förändring till det bättre även om det är många skeptiker i omgivningen.
Vi är helt klart ett gäng med starka åsikter, och det är inte alltid vi har samma åsikt, men i slutändan har vi samma mål och än så länge har vi lyckats fatta belsut tillsammans.

För mig känns det inte omöjligt bara vi börjar i rätt ände, från grunden och arbetar oss uppåt.
På lördag har vi vår första blåbärshoppning som vi i aktivetsgruppen har arrangerat, vi har redan många startande och det utan att informationen kommit ut som vi hade planerat.

Vi har en hel del aktiviteter på gång som jag hoppas kommer att vara uppskattade. Även om vi inte tjänar storkovan på det så är huvudsaken att alla har roligt och med tiden skapa en bra rykte för föreningen.

Vi har även skärpt upp en del regler, vilket från vissa hål skapade ramaskri, men vi fokuserar mycket på att det ska vara tydliga regler och lika för alla. Såklart att de som fått "specialbehandling" blir upprörda men vi måste få in pengar annars kommer vi inte ha någon förening kvar, eller åtminstone ingen ridskola vilket skulle vara SKITTRÅKIGT!

Avsked

Nu har jag vinkat av Krille. Sista gången jag såg honom innan han åker till Kosovo. Det kändes bra från början men sedan när jag såg honom gå iväg så kom det faktiskt en del tårar. Känns väldigt konstigt att inte kunna ringa honom när som helst. Men men, nu blickar vi framåt, och försöker fokusera på här och nu. Jag har massor att göra så tiden kommer nog att gå fort. Fem veckor tills vi ses igen!

Idag har Martell blivit behandlad med laser. Jag hade funderat på det ett tag för att det skulle vara intressant att gå igenom honom, och när jag fick veta att lasermannen skulle komma så var jag inte sen att anmäla mig. Det visade sig vara befogat. Martell var muskelöm i nästan hela kroppen och hade riktigt ont. Eftersom han verkade ha lika ont i båda sidor så var det inte konstigt att jag inte märkt av det i ridningen. Efter helkroppsbehandling med lasern så reagerade han inte alls när han tryckte på honom. Helt otroligt vad bra den behandlingen är! Han ska få en omgång till på fredag och så blir det en sammanlagd vila på 1,5 vecka. Jag ska ta långa promenader med honom då det är jättebra för dem att röra på sig mycket vid ömma muskler. Jag hoppas även att det kan vara orsaken till att han är så springig. Om det hade varit jag så hade jag också försökt kuta ifrån smärtan.

Jag ska åka tillbaka till stallet senare och borsta honom, och mysa förstås. Ska även skruva i lite brodd, han trampar av sig dem hela tiden! Snart kan man ta bort broddar och snösulor, och packa undan vintertäcket. Jag har packat bort ridtäcken och sådant idag. Snaaart får han gå ut naaaaken! För snaaaart är det vååååår :-D

Orkan

Dag tre med stormvindar. Alltså jag orkar inte! Ute på baksidan ser det ut som en krigszon då veden har levt sitt eget liv och presseningarna fladdrar runt som tzunamivågor. Jag blir rädd.

Ja den här vindsituationen får mig att tappa all lust. Och det ända jag kan tänka på är att jag snart måste gå upp till stallet. Jag vill inte! Jag vill till stallet, men jag vill inte GÅ dit i den här stormen.

MEN det som får mig att hålla humöret uppe någorlunda är att i morgon åker jag och svärföräldrarna ner till Sköve, där ska jag krama sönder min älskade älskling som jag nu inte sett eller fått känna på på fyra långa veckor! Sedan har vi en vecka tillsammans innan han åker till Kosovo, jag kommer sitta som en blodigel på honom hela veckan! Samtidigt ska jag hinna med plugg och häst. I vilket fall så längtar jag otroligt mycket. Hur jag ska klara mig utan honom i sju månader är verkligen en gåta, men hur det går får tiden utvisa.
Nu ska jag bara ta mig igenom den här orkandagen, tror jag ska unna mig en het stund i solariet idag.

Note to self: Sluta surfa runt på nätet på datakunskaplektionerna, jag hänger inte med på vad vi gör och nästa vecka har vi prov. Skit också!

Lördag

Nej men usch fy tusan vilken jobbig dag! Eller jobbig morgon. Jag hatar den här känslan, trött och seg och krypningar i kroppen. Antar att jag slitit hårt den här veckan, men det känns inte direkt som det.
Tiden står väldigt stilla och jag missnöjd faktiskt.

Det kommer rassla igång senare.

Jag har knappt pluggat alls den här veckan, men tog tag i det nyss. Jag känner mig inte alls nöjd med kursen för det känns som att något är fel. Uppgifterna är alldeles för lätta, och därför känns det som att något inte stämmer och när jag skickar in mitt uppdrag är jag orolig för att det inte kommer att vara nog, att det är något jag har missat. Det ska inte vara möjligt att göra färdigt ett uppdrag, som jag ska ha 10 dagar på mig slutföra, på typ fem timmar!
Jag hoppas verkligen att det bara är första uppdraget som är såhär, för det här kan fan inte stämma!

Nu börjar min FF vecka att lida mot sitt slut. Imorgon kommer de hem och livet blir som vanligt igen. Jag har trivts ganska bra med att vara själv, men känner att jag ändå inte utnyttjat den tiden som jag borde så det spelar ingen roll längre. Jag fuskar för mycket när jag är själv, lägger mig i soffan istället för att plugga, och igår åt jag ostbågar till middag. Det blir liksom ingen ordning på någonting. När jag inte legat i soffan har jag dock spenderat mycket tid i stallet, vilket är bra, men jag borde inte prioritera extratimmar där när jag verkligen borde plugga.

Senare är det dags för möte i stallet, vi ska planera för kommande aktiviteter. Jag sitter just nu och försöker pyssla ihop lite affischer att sätta upp i stallet och på byn för kommande blåbärshoppning. Jag har dock aldrig arrangerat något sådant så jag har ingen aning om vad jag ska skriva, förutom plats och datum förstås.

Styrelsemöte på Tisdag också. Det ska bli intressant!

Promenixar

Gud vad jag behöver den där promenaden till och från stallet! Att jag inte uppskattat den tidigare kan man ju undra, men nu har jag verkligen insett att det är precis vad jag behöver sådär mitt på dagen för att rensa tankarna.
Nu är jag hemma igen. Martell kändes bättre idag, inte alls monsterexplosiv. Synd att jag inte kunde ta vara på tillfället bara, eller kunde kunde jag väl, men lite för mycket i tankarna idag och stress över plugget. Skönt ändå att känna att det fungerar i mellan åt.
Nu har jag bestämt mig för att ta mig i kragen och sätta igång med träningarna! Jag behöver dem verkligen och nu har jag inte ridit för någon på flera månader så det är verkligen dags! Jag har inte så mycket tid kvar nu innan det är dags att flytta ut hästen på någon form av sommarbete och då är jag ganska övertygad om träningsmöjligheterna minimeras.

Det här med sommarbete har jag inte funderat så mycket över, helt ärligt så hade jag nog inte flyttat honom om inte alla andra gjort det, för jag tycker det är meckigt. Men det är klart att han förtjänar att gå på lite bete. Är otroligt nojjig över att han ska få fång eller bli skittjock eller något, men jag ska göra mitt bästa för att hålla igång honom. Jag ska försöka satsa på att hitta ett bete någonstans där det finns tillgång till ridplan, så kanske jag kan få dit en tränare en gång i veckan ändå. Då tappar vi förhoppningsvis inte för mycket. Sen till hösten vet jag inte hur något blir, jag är inte alls sugen på att flytta in honom till stan, inte med det läget jag har nu, med de människorna jag har privilegiet att träffa varje dag. Jag tror inte jag kommer få samma känsla i stan, men samtidigt saknar jag att bo i stan väldigt mycket så jag är såååå splittrad nu.

Nu är det dags för lite mat, sen är det plugg som gäller i några timmar innan jag avlutar dagen med en långpromenad med hundarna och sedan lite soffhäng. Kanske blir en riktigt bra dag det här ändå? Allt hänger på hur mycket plugg jag får till.

Over and out

Bättre idag

Det känns som att dagen idag kommer att bli bättre än gårdagen. Jag har mer energi men fortfarande alldeles för lite kämparglöd när det kommer till min häst för tillfället. Idag hade jag velat rida ut och bara lulla runt kravlöst. Det är väl det bästa man kan göra när det går förbaskat åt skogen i ridhuset? MEN vädret peppar ju inte direkt till det heller. Man får ju skämmas för hur bortskämd man blivit/är när kommer till ridhus, jag har sålänge jag haft häst alltid haft tillgång till ridhus, till och med när jag var medryttare har jag haft tillgång till ridhus, men då red jag mest ut ändå eftersom det var vår/sommar under större delen av min medryttartid, sedan skaffade jag foderhäst som jag ställde i samma stall och hade då tillgång till allt jag hade innan. Efter det har jag ju stått i stall där ridhus finns tillgängligt i anslutning till stallet, och tack vare det så har jag inte ridit ut mycket alls. Jäkla skit alltså!

Men i övrigt så känns dagen helt okej, som sagt är jag piggare, på bättre humör, fick köpa en stock snus på Ica, fick in pengar på kontot från Csn och känner mig åtminstone liiiite motiverad till att plugga. Men först blir det stallet! Så jag slipper gå hem genom skogen i mörkret igen som jag fick göra igår, sedan plugg resten av dagen. Nu måste jag få tummen ur här!
Ska kanske försöka boka in en träning med Emelie också, nu måste jag få hjälp med min explosiva pållehäst!

Dålig dag

Jag känner att jag har en dålig dag idag, utan egentlig anledning. Jag är trött och irriterad bara.
Igår var jag ju som sagt in till stan på arbetsintervju, en väldigt annorlunda sådan. Intervjun var i grupp, vi var åtta personer som fick sitta tillsammans och göra olika övningar och diskutera olika frågor, sedan var det bara slut. Jag har ingen aning om hur de väljer ut någon på det sättet eftersom ingen hade direkt chans att utmärka sig och att alla svar vi hade på frågorna var framdiskuterade i grupp. Men jag antar att de har sina knep.
Jag tyckte på något sätt att det kändes lite oseriöst, jag var givetvis äldst som vanligt nu förtiden i typ alla sammanhang. Inte lite heller, alla i gruppen var mellan 17 och 19 år, och de som höll i intervjun var 20 och 21, så jag var alltså äldst av ALLA i rummet. Skitsamma egentligen, hade jag inte behövt säga min ålder hade ingen trott att jag var äldre, alltid något att hänga i julgranen.
Jag vet inte om det är till min fördel eller nackdel, själv skulle jag gissa på fördel för jag antar att de flesta som arbetar på Mcdonald´s är yngre och det kanske är bra att ha någon med lite arbetslivserfarenhet också? Jag var inte ett dugg nervös faktiskt, i stället kände jag att jag hade lite övertag då alla andra små barn satt och skakade som asplöv och pratade tyst, jag drog på lite där och pratade mycket, ställde frågor, drog igång diskutionerna i gruppen mm. Det kanske skulle kunna vara till min fördel? Aja, jag har släppt det där lite, får jag inte jobbet så kommer jag inte att grina över det, men får jag det så blir jag såklart glad.

Jag måste plugga idag, men egentligen vill jag dra täcket över huvudet bara. blöh!

Pooff!

Den här dagen har gått helt sjuk fort! Pooff! Så var det kväll igen. Jag har egentligen inte gjort något speciellt eller ovanligt, men tiden rinner iväg bra mycket fortare när man måste gå överallt.
Jag är alltså utan bil den här veckan när mamma och Jimmy är borta, vilket inte gör mig något för det är inte långt att gå någonstans här. Förutom till stan då, och dit måste jag imorgon.

Precis innan jag skulle knata iväg på Zumban så ringde det från ett jobb jag har sökt. Jag är välkommen på intervju imorgon, innan jag hann tänka efter så tackade jag ja och insåg sedan att jag satt i en lite knivig sits utan bil. Men aja, jag har kollat upp bussar och mina sista slantar ryker för resan, så nu måste jag kamma hem det där jobbet.
Det är egentligen inte det jobbet jag vill ha, jag har ska egentligen gå på ett sommarvikariat på sjukhuset i Juni, jag älskar det jobbet av någon konstig anledning och vill gärna dit igen. Men det här jobbet som jag ska på intervju för imorgon kan jag börja på ganska snart och jobba extra, gå på vik. hela sommaren och sedan fortsätta till hösten, det är ett sådant jobb jag måste satsa på nu om jag ska kunna flytta tillbaka till stan. Flexibla arbetstider också med både kväll, natt och helg tider, också något jag behöver för att kunna kombinera studierna.

Vi får se hur det går imorgon helt enkelt. Först har jag skola på morgonen, sen kuta upp till stallet, rida pållen, kuta hem, äta lunch, ut med hundarna och sedan pinna upp till bussen. In på intervjun och hasta tillbaka till bussen, ut med hundarna igen och seeeen får jag pusta ut. Bra dag tror jag. :-)

Zumban var skitkul som vanligt, och mycket välbehövlig. Längtar redan till nästa vecka!

FF!

Nu är dagen här! Dagen då jag och mina hundar har lämnats ensama till vårt öde i en hel vecka.
Det ända jag känner är: SKÖNT!

Jag har hunnit med en hel del plugg idag. Antar att första veckan är lättare än de som kommer, eller vad vet jag? Men uppgifterna var inte alls jobbiga och svåra.
Kanske är det ett bättre upplägg på hermods än Nti? Det får tiden utvisa, men bara att jag har 10 dagar mellan varje uppdrag istället för 7 är ju en enorm skillnad. Jag tänker dock satsa på att ha uppdrag 1 klart på fredag, för att sedan göra klart psykologin på lördag. Då har jag en massa tillgodotid inför nästa vecka när vi åker ner till Skövde.

Tiden går så vansinnigt fort. Nu är det inte länge kvar innan vi tömmer lägenheten i Skövde och lämnar det livet bakom oss helt. Sedan är heller inte länge kvar till Krille åker till Kosovo, jag har redan bott i Svensta i över en månad, om det fortsätter såhär så kommer ju Krille vara hemma hos mig igen på nolltid. Snart är det sommar och då kommer jag både plugga och jobba heltid, dessutom hästen på det. Tack och lov att somrarna kommer ljusa kvällar, annars skulle det inte gå ihop. Så jag förväntar mig att sommaren kommer vara över på en kvart, sedan är det dags för inflytt i lägenheten i stan, om jag har ett jobb då vill säga. Ja tiden rusar iväg här, det känns underbart!

Idag blir det löpning till stallet, longering av superpigg pållehäst, löpning hem, lite mera plugg och sen Zumba! Bra dag utan undantag, hoppas vi. :)

Nedräkning!

Ja precis som rubriken säger är det nedräkning här hemma för mig. Jag räknar ned i minuter, minuter tills lugntet skall falla in, som jag längtar.
Om ca 90 minuter ska mer än halva befolkningen i detta hus avlägsnas och resa hem till sitt, jag har spenderat de senaste dagarna på mitt rum, eller i stallet. Allt för att slippa hamna mitt i folkmyllret.
Jag får klaustrofobi och känner mig oerhört trängd. Jag är sjukt tråkig men som sagt man får inte sabba mina rutiner för då slutar jag fungera. Jag blir handlingsförlamad och näst intill apatisk, tappar livslusten, och ligger helst bara och stirrar i taket med min öronproppar hårt intryckta i öronen. Inte för att jag slappnar av direkt, istället hör jag mitt rejsande hjärta i huvudet.
Ja som ni hör så är det allt annat än lätt att vara jag, och samtidigt skäms jag för att jag har mage att klaga, men jag kan inte hjälpa det.

Jag tog mig i kragen och åkte till stallet många timmar tidigare än jag hade planerat. Så blev det för att de andra i huset hade planerat att vi skulle äta middag klockan fem. Så jag åkte vid tre. När jag kom dit var det full rulle med träningar, trots att schemat sade att ridhuset skulle vara ledigt efter 15.00. Så var inte fallet, och det blev det heller inte under tiden jag var där. Istället spenderade jag tiden på att konka ut vatten till hästarna. Ja i den hagen där min häst står. Tyvärr kunde jag inte konka ut vattenhinkar till alla 17 hästar, men fyra stycken törstar lyckades jag släcka. Det måste finnas ett smidigare sätt att göra det där på.

Hade man kunnat vara säker på att plusgraderna håller i sig så hade man ju kunnat fylla upp vattenkaren, men nu är man nog mer säker på att minusgraderna kommer attackera vilken dag som helst så då får man konka med hinkar och ta en dag i taget. Man blir ju både stark och blöt i alla fall. Alltså inget att klaga på.

Snart snart snart har jag en vecka ensam. Jag längtar nästan mer efter det än efter Krille, men bara nästan. Det är sådana här dagar som jag längtar mest efter honom, för han är nog den ända i världen som vet hur jag fungerar och som accepterar det. Vad mer kan man begära?

Not my cup of tea

Ja man kan ju bli stressad för mindre. Hela huset är fullt med folk och vi har fem galna hundar på det. Jag är definitivt på väg att drabbas av magsår. 
Tyvärr måste jag säga att jag längtar något fruktansvärt tills den här veckan är över, hur dåligt det än låter. Men efter en vecka av detta håller jag på att få ett sammanbrott utan dess like.
Det kryper i kroppen och andningsfunktionen är inte på topp. Det blåser ute och solen skaver i ögonen, dessutom är jag inte långt ifrån att knipsa av stämbanden på minst två hundar.

En hel natts sömn är vad jag längtar efter, utan avbrott från skällande hundar. De skäller för att någon av alla dessa miljoner människor som befinner sig i huset måste gå upp och härja på natten.
Nästa vecka är jag själv, heeelt själv i en veckas tid, det är nog vad som får mig att inte drivas till vansinne i nuläget.

Sista dagen imorgon, då ramlar det in mer folk för födelsedagskalas, då gäller det att ta djupa andetag hela dagen, men sen kommer lugnet lägga sig, hundarna kommer återgå till sitt normala, och förhoppningsvis jag likaså. Jag får tid och lugn till att plugga, kanske lite ny energi till att träna. Låter det inte toppen? Låter ju i alla fall som en anledning till att inte hänga sig här och nu. Alltid något!

Vad kan vi dra för slutsats från detta? Jo att jag inte orkar med för mycket folk under samma tak en längre tid. Jag har upptäckt en massa spännande sidor hos mig själv, och vad som väcker starkt obehag. Något att ta upp i terapin kanske?

Vår=BLÄ!

Jag är inget fan av våren. Man skulle nog kunna säga att jag näst intill hatar den.
Dessutom tycker jag inte att det är helt okej att det blir vår den 1 Mars, den här vintern har ju varit helt katastrofal måste jag säga. Jag spenderade ju större delen av vintern i Skövde, där kom det knappt någon snö alls, och när det gjorde det så smälte den bort på ett par dagar. När jag kom upp till Jämtland var jag glad att vi hade mycket snö och lite kallare. Jag som många andra älskar sommaren mest, men som nummer två kommer faktiskt vintern, nu när jag lärt mig klä på mig :p

Idag är det riktigt vårväder, det blött och slaskigt och solen skiner. Och det är faktiskt det här med solen som stör mig mest, jag får ångest av den. Om det nu skulle vara "riktig" vår och snön faktiskt är på G att försvinna på riktigt så skulle det vara okej, men jag är helt övertygad om att någon gång under mars månad så kommer det frysa på igen och mängder med snö kommer falla, och så får vi börja om igen med det här förbaskade tövädret.

Igår var vårt första styrelsemöte. Jag hade laddat upp ordentligt med förslag och frågor, men insåg snabbt att läget var mycket sämre än jag trodde och att det nu i början inte finns utrymme till allt för mycket. Allt verkar vara ett dilemma, och så fort man lägger fram ett förslag så följs det av ett "men" från de gamla styrelsemedlemmarna. Ja de vet ju vad de snackar om, men hur ska vi kunna kämpa för något om vi redan har gett upp?
Nej vi kommer kämpa vidare, och genomföra det vi planerat.

Jag känner mig ännu mer peppad nu. Vi har startat en aktivitetsgrupp som inte anordnar tävlingar utan andra aktivteter till barn och vuxna som inte tävlar. Vi ska träffas nästa helg och planera in första aktivteten och DET ska bli riktigt kul.

Det var allt för nu. Hinner inte.

Enstöring?

Att flytta hem till mamma igen har verkligen varit en prövning. Jag älskar att ha ett eget hem, men framför allt så älskar jag att få vara ensam hemma. Ja inte hela tiden då, men det är ju en skillnad på att bo tillsammans med sin kille än att bo med sina föräldrar. Jag är van vid att ha egentid, att kunna se vad jag vill på tv:n, att få tvätta mina egna kläder och laga mat mm.
Ja kortfattat: Mina egna rutiner! Jag har svårt för att anpassa mig efter andra. Jag gör det såklart när jag måste, men att anpassa sig efter en person är inte samma sak som att anpassa sig efter två.

Jag vill kunna genomföra mina planer, på mitt sätt. Då får ingen komma och förstöra det för då sabbas ofta hela min dag. Jag är inte så spontan på den fronten. Jag är väl egentligen inte så spontan alls, impulsiv men inte spontan.

Jag har inget internet på min dator, och jag har inga kanaler på min tv. Bara det gör ju att jag måste anpassa mig, jag är ju gäst i deras hem och det är det som inte riktigt passar mig.

Den här veckan har vi även besök av min morbror och kusin. Jättekul förstås, men jag är van vid att vara ensam hemma på dagarna, och nu ska jag i en hel vecka underhålla våra gäster på dagtid. När jag själv känner att jag har hundra andra saker jag verkligen måste göra. Jag måste plugga som en gris, åka upp till stallet och rida, plugga lite till... ja det är ju vad mitt liv består av nu, och det är något jag tar på hundra procent allvar, den här veckan skulle vara min bonusvecka, min chans att ligga steget före och kanske slippa stressa mig igenom dessa veckor och uppgifter. Istället måste jag dela den tiden med någon annans behov, och det skaver lite inom mig.

Kanske är jag en dålig människa, men så fungerar jag. Man kan säkert sätta en diagnos på det.

Något jag ska göra idag i alla fall är att springa, till stallet och hem. Jobbigt dit med bara uppför, lättare hem med bara nerför, men jag måste nog få den tiden för att inte bli tokig här hemma med alla människor.

Var på Zumba igår igen! Fortfarande svårt men det gick mycket bättre den här gången då stegen satt bättre, men vissa saker känns omöjligt. Lika kul var det i alla fall, eller nej, roligare!

Det ska vara fullt upp

Jag hade planer för idag men jag kan inte komma ihåg dem. Så istället blev det en riktig slappardag, rätt skönt det med men jag kan ju inte påstå att jag är i behov av det direkt.

Igår hade jag inte mycket lugna stunder, vilket är helt fantastiskt bra, tänk om alla dagar kunde få vara så.
Först var det skola och psykologi, efter det blev det stallet och ridning på min fina pållehäst i de nya ridstövlarna. Jag kände mig snygg men det gick inte så bra...
Efter det hjälpte jag mamma med att rensa garaget och köra iväg grejer till sorteringen, en sväng upp till stallet och pröva ett nytt tunnare täcke på Martell, rensade även lite i förrådet och körde de grejerna till mammas jobb. Sen fick man sova.

Imorgon ska jag ta det stora steget och åka längdskidor har jag tänkt. Jimmy ska få hjälpa mig att valla skidorna ikväll så att jag kan kliva upp tidigt i morgon bitti och ge mig ut i spåret med hundarna. Inte som draghjälp dock :p

Ta sig i kragen

Jag måste försöka få lite rullning på dagarna känner jag, mer rutin på allting. Nu är det lite si och så och jag är alltid trött känns det som. Det blir ju inte bättre av att det är skitväder, grått töväder, det måste ju vara det värsta.
Jag har fortfarande alldeles för lite att fylla ut dagarna med, men det borde bli bättre nästa vecka, förhoppningsvis kanske det kommer ett par minusgrader också så att man orkar med sig själv.

Jag måste måste måste komma igång och bli lite mer aktiv, nu ligger jag verkligen på minimum känner jag även fast det är bättre nu än det var i Skövde på den fronten.

Jag spenderar nästa noll tid i soffan här, vilket var min huvudplats i Skövde, hela dagarna kunde jag ligga i soffan och titta på serier och filmer, nu gör jag inte det alls längre, och titta tv är något jag inte gör varje dag direkt, kanske någon gång i veckan. Men vart tar tiden vägen då? Vad gör jag hela dagarna? Jag har ingen aning.

Mitt nya plan ser ut ungefär såhär:
Löpning 3 dagar/vecka
Åka skidor 2 dagar/ vecka
Zumba 1 dag/vecka
Promenad varje dag
Rida 5-6 dagar/vecka

Med start nästa vecka :p

Ridstövlar!

Idag kom ridstövlarna! Vilken jäkla tur att jag tog mig i kragen och åkte in till stan igår, annars hade jag inte kunnat hämta ut dem.
Jag började nästan öppna paketet innan jag hunnit hem. Den första stöveln gick på utan problem, men den andra ville inte och jag fick kämpa järnet med dragkedjan. Jag var till och med tvungen att mäta mina vader för att se så att de var lika stora, och det var de så det var alltså stöveln som var stelare än den andra. Jag fick på den tillslut och nu ska de få sitta på hela dagen har jag tänkt för att de ska mjukna och forma sig fortare. Tyvärr tycker jag inte att de var riktigt lika snygga i verkligheten och jag föredrar att köpa begagnat annars för att slippa gå ut dem själv, jag får så lätt skavsår, men här får man helt enkelt handla efter ekonomin, så det är bara att vara nöjd. Ja alltså, jag hade nog kunnat hitta något i samma prisklass begagnat men jag har inte hittat något som faller mig i smaken på varken blocket eller tradera, dessutom är det ju som sagt svårt som sjutton att hitta stövlar med vidare vader.

Jaha, annars är det strålande sol idag och tanken har slagit mig att jag nog borde rida ut . Jag får se hur mycket det blåser uppe vid stallet, men här nere på byn är det riktigt behagligt ute. Riktigt vårväder fast med massa massa snö :p

Igår och idag

Igår var en sådan superhärlig dag! Förutom att den började segt med att jag "sov ut", som sagt.
Jag kom igång senare dock, mycket bra.

Förmiddagen blev lite sitta vid datorn tid, kanske inte att allt jag gjorde på datorn var direkt nödvändigt men i ärlighetens namn är jag en datornörd utan dess like nu för tiden. Jag lever mitt liv helt och hållet genom datorn. Ja nästan i alla fall, det börjar bli bättre nu.
Jag fick i alla fall i väg ansökan till Csn, vilket verkligen är A och O för att både jag och min familj ska överleva denna månad.
Efter det åkte jag till stallet, känns mycket bra att vara där nu. Bra människor, engagerade framför allt, och jag hoppas att vår glöd kan hålla i sig, att min glöd att kan hålla i sig ett helt år.
Det blev rätt många timmar i stallet, jag red och det gick dåligt. Han var sådär springing och jobbig som han var nere i Skövde, kanske inte riktigt lika men väldigt nära. Det gör inte så mycket kan jag känna, det har gått så himla bra nu i flera veckor och det behövs att det går dåligt ibland så man inte tar det förgivet. Jag vet att jag är i behov av tränare, och så fort min ekonomi tillåter kommer jag boka in det.

Blev medbjuden på Zumba av svärmor också. Hon har pratat om det jätte länge och nu hade jag verkligen inte anledning att säga nej. Det var JÄTTEROLIGT! Svårt som satan, men sådan härlig stämning, massa glädje och energi. Jag kommer definitvt fortsätta :)

Så denna dag då, den har börjat med lektion i datakunskap där vi fick sätta ihop ett bildspel i powerpoint, men det är ju inte så intressant att läsa om här.

Vad resten av dagen bjuder på får vi se. Kanske åker jag in till stan och säljer sängramen så det blir gjort? Först blir det stallet. Sedan får vi se.