Vart är jag?

Nu är jag i ett läge där jag känner att jag måste stanna upp lite och fundera. Vart är jag? Vad vill jag?
Inte så att jag känner att det är dags för någon drastisk förändring, jag har ju bäddat sängen för nu, men jag har farit runt som en jojo nu hela hösten, tiden har bara gått och jag har ändå inte fått mina prioriteringar gjorda på det viset jag vill. Jag har heller inte prioriterat mig själv tillräckligt.

Det är ju så nu, jag är singel, jag har bara mig själv att tänka på och jag måste klara mig själv. Trots att det är punka på bilen och att datorn håller på krascha för mig så kommer det inte komma någon och magiskt fixa det åt mig.

Jag måste försöka vara okej med att jag är där jag är nu, att det faktiskt är lugnt. Men det blir inte lättare av att alla andra i min omgivning har så jävla fantastiska liv. Antingen är det gifta och har ulligulliga ungar, hur kan man inte vara lycklig då? Eller de som inte har det där, de som är där jag är... inte fan bosätter de sig här i Svensta! Nej de är ute och reser, jobbar i andra länder, träffar folk och upplever. Det är ju inte direkt ett bra läge för en ung singeltjej att vara fastlåst här, men jag tänker inte ge upp hoppet för det... Han kommer när han kommer. Fast gärna snart!

Nu får jag lägga fokuset på mig själv. Jag ska träna något överjävligt den här vintern. Till sommaren ska jag vara i toppform. Vad jag ska göra med den toppformen sen vet jag inte, förmodligen gömma den under en tråkig arbetsuniform...men aja.
Steg ett är ju att våga gå till gymmet. I det läget kan jag känna att jag inte förändrats alls. Jag vågar fortfarande inte gå in på gymmet om jag misstänker att någon är där.
Jag har alltid tyckt det var jobbigt att träna när andra har sett, men inte så pass att jag vänt och gått hem. Det är annorlunda här... Varför? Jag får springa idag.