awesomeness lost...

Jag undrar vad min diagnos är. Eller egentligen inte, för jag bryr mig inte. Jag ska packa ihop den här ångesten nu. Den är så jävla överflödig, förstör så mycket.
Just nu är jag sjuk, jag förstår inte hur man kan balla ur så mycket för att man blir sjuk. Alla blir det ju! Men jag är verkligen helt ur spår och mår sämre psykiskt än fysiskt. Smart? Näe.

Det ända jag vill just nu är att springa. Ut och springa fort som fan tills jag stupar. Men det rekommenderas tydligen inte när man har ont i halsen. Dag 11 med ont i halsen btw. Dag 11 som ett fetto på soffan med glass.
This has to stop!

Det finns en gräns för hur länge man kan vila. Jag har ju stått i viloläge sedan i December ( om man nu kan kalla 200% jobb för viloläge). Resultatet är 8 kg + på vågen och jag vill bara gräva ner mig i ett hål och försvinna.
Jag är så nära att göra slut med hela omgivningen och krypa in i bubblan tills jag lyckats reda ut hela den här situationen. Men det är jävligt onödigt, om än jävligt frestande. Vi får se hur jag gör.

förnekelsebubblan

Det fascinerar mig verkligen hur jag ständigt lyckas sätta mig i skiten. Hur jag hela tiden lyckas hamna sådär på gränsen för att sedan reda upp situationen i sista sekund om inte minuten försent. Är det vad som kallas "living on the edge"? Händer för lite i mitt liv så jag bara måste krydda till det genom att leka lite med elden?

Jag har för första gången på väldigt länge haft ångest. Jag har knappt kommit ihåg hur det känns, men igår var det riktigt illa. För att jag liksom begraver mig själv i alla måsten istället för att ta tag i dem eftersom, och så ligger jag här under en hög av ansvar som måste redas upp och redas ut snarast möjligt och så är jag dessutom sjuk och orkar inte.

Den som säger att jag inte utmanar mig själv har ju ingen aning om vad den talar om iaf. Det är säkert.

Jag gjorde ju en sådan häftig grej i höstas. Jag stängde av mina känslor! Hur coolt är inte det? Jag var dessutom avstängt i flera månader. Jag brydde mig inte om vad andra tyckte, eller egentligen brydde jag mig inte så mycket om någon alls. Jag pratar inte apatiskt stirrande in i väggen, utan jag stängde liksom bara av det jag egentligen kände och har sedan dess varit galet lycklig och sprudlande.
Nu har det börjar smyga sig på, för ett tag sedan egentligen och jag märkte att det höll på att hända men förnekade det in i det sista. Och nu håller det inte längre! Fan vad besviken jag är över att inte känna mig toppen längre! Bäst i världen, oövervinnerlig, orädd och odödlig! Så har jag känt mig länge nu. Och nu känner jag mig helt hemsk.
Det värsta är att jag inte kan välja själv om jag vill stänga av, det måste göra riktigt riktigt ont, sådär nära döden ont, för då slår det av själv. Som när jag blev dumpad...

Nu ska jag reda upp det här, och bli awesome igen. Den här gången ska jag försöka göra det på riktigt och inte genom att krypa in i förnekelsebubblan. Men om det inte funkar så gör jag nog det ändå. Förnekelsebubblan är mysig och trygg och bra, jag skulle kunna bo där för alltid. Men det är jävligt svårt att veta vad man egentligen känner för saker och ting (och människor!) när man är där inne. Jag vill inte vakna upp om några år och inse att jag gjort val baserat på känslor jag kände när jag inte kände... krångligt?

Jag ser ett mönster här, som jag inte sett tidigare...som har med känslor att göra, och jag gillar det inte.

Inget speciellt

Länge sedan jag skrev tror jag. Jag minns inte.
Har det hänt något nytt? Antagligen inte eftersom jag bara jobbar. Det här med fritid har jag fått lägga åt sidan, och jag bara väntar och längtar tills det finns möjlighet att göra något roligt!

Jag har en hel del att skriva om, men det får bli en annan dag. Nu är det dags att sova så att jag orkar upp 04,15 imorgon. Blä!

Natti!

I Stormen

Vad befinner jag mig nu? Det har hänt en hel del på kort tid kan man säga. *
Jag har fått nytt jobb igen, frukostvärdinna på  Storhogna Hotell och Spa. Inte kanske skitroligaste jobbet, men ändå helt okej.
Just nu är jag dock sjuk. Och när man jobbar säsong så blir det ju periodvis galet mycket jobb, denna vecka är jag ledig av någon anledning som jag misstänker kan vara en miss från deras sida bara, men eftersom ingen ringer och efterlyser mig så får jag väl anta att det schemat stämmer och jag är ledig till Tisdag?

Förutom att spendera min lediga tid som sjukling så har jag ju ett jobb till som ska skötas, en häst som ska tränas och en hund som ska gosas med.

Framförallt så har jag ju hittat mig en lägenhet!! Ett litet projekt där jag just nu håller på river ner sjuttiotalstapeterna i badrummet. Så just nu är det prio 1 att få klart och kunna flytta in.
Imorgon ska jag åka in till stan och uppsöka loppisar, tänk vilken skillnad...för bara ett år sedan hade det varit en tripp till Ikea och inget annat som gällt. Nu vill jag testa något "nytt" :)
Lägenheten ligger dessutom på en hästgård, och det känns skönt att veta att om jag inte står ut med skitsnacket och det extremt dåliga beteendet hos vuxna personer, så kan jag flytta hem Martell.

Jag har på senare tid även insett att jag har slutat bry så mycket om andra, alltså vad andra säger och tycker. Att jag gör det jag känner för utan att tänka så jäkla mycket och utan att ångra mig. Det är jävligt befriande och rekommenderas starkt. Jag ger mig själv rätten att vara egoistisk, efter att bara ha tänkt på någon annan i 6 års tid och hela tiden satt mig själv och mina egna behov i andra hand, så känns det nu helt okej att bara bry mig om mig själv.

En annan sak jag insett är att jag inte längre letar efter en ny kille. Jag antar att det var en del i läkningsprocessen, att inte vilja vara ensam och desperat försöka hitta någon ny att dela allt det där som jag ville dela med Krille. Jag känner inte så längre, det är skönt att vara själv, och det var först när jag insåg det som jag kunde ta steget till att skaffa mig en egen lägenhet.
Jag är inte ensam. Jag har fantastiska vänner, jag har Vilda, och min familj. Och så länge jag förstår och uppskattar det så kommer jag kunna njuta av att bo själv och att vara själv. Jag är ju lite av en "ensamvarg" i vanliga fall som verkligen tycker om min ensamtid. Men rädslan för att bli ensam har tagit ifrån mig mycket av den uppskattningen.

Det är helt sjukt hur mycket jag har förändrats under det här året. Snart är det exakt ett år sedan jag flyttade tillbaka hit från Skövde. Och det har hänt så otroligt mycket. Jag måste nog försöka summera året som gått.
Det blir nog min första bok ;)