awesomeness lost...

Jag undrar vad min diagnos är. Eller egentligen inte, för jag bryr mig inte. Jag ska packa ihop den här ångesten nu. Den är så jävla överflödig, förstör så mycket.
Just nu är jag sjuk, jag förstår inte hur man kan balla ur så mycket för att man blir sjuk. Alla blir det ju! Men jag är verkligen helt ur spår och mår sämre psykiskt än fysiskt. Smart? Näe.

Det ända jag vill just nu är att springa. Ut och springa fort som fan tills jag stupar. Men det rekommenderas tydligen inte när man har ont i halsen. Dag 11 med ont i halsen btw. Dag 11 som ett fetto på soffan med glass.
This has to stop!

Det finns en gräns för hur länge man kan vila. Jag har ju stått i viloläge sedan i December ( om man nu kan kalla 200% jobb för viloläge). Resultatet är 8 kg + på vågen och jag vill bara gräva ner mig i ett hål och försvinna.
Jag är så nära att göra slut med hela omgivningen och krypa in i bubblan tills jag lyckats reda ut hela den här situationen. Men det är jävligt onödigt, om än jävligt frestande. Vi får se hur jag gör.

förnekelsebubblan

Det fascinerar mig verkligen hur jag ständigt lyckas sätta mig i skiten. Hur jag hela tiden lyckas hamna sådär på gränsen för att sedan reda upp situationen i sista sekund om inte minuten försent. Är det vad som kallas "living on the edge"? Händer för lite i mitt liv så jag bara måste krydda till det genom att leka lite med elden?

Jag har för första gången på väldigt länge haft ångest. Jag har knappt kommit ihåg hur det känns, men igår var det riktigt illa. För att jag liksom begraver mig själv i alla måsten istället för att ta tag i dem eftersom, och så ligger jag här under en hög av ansvar som måste redas upp och redas ut snarast möjligt och så är jag dessutom sjuk och orkar inte.

Den som säger att jag inte utmanar mig själv har ju ingen aning om vad den talar om iaf. Det är säkert.

Jag gjorde ju en sådan häftig grej i höstas. Jag stängde av mina känslor! Hur coolt är inte det? Jag var dessutom avstängt i flera månader. Jag brydde mig inte om vad andra tyckte, eller egentligen brydde jag mig inte så mycket om någon alls. Jag pratar inte apatiskt stirrande in i väggen, utan jag stängde liksom bara av det jag egentligen kände och har sedan dess varit galet lycklig och sprudlande.
Nu har det börjar smyga sig på, för ett tag sedan egentligen och jag märkte att det höll på att hända men förnekade det in i det sista. Och nu håller det inte längre! Fan vad besviken jag är över att inte känna mig toppen längre! Bäst i världen, oövervinnerlig, orädd och odödlig! Så har jag känt mig länge nu. Och nu känner jag mig helt hemsk.
Det värsta är att jag inte kan välja själv om jag vill stänga av, det måste göra riktigt riktigt ont, sådär nära döden ont, för då slår det av själv. Som när jag blev dumpad...

Nu ska jag reda upp det här, och bli awesome igen. Den här gången ska jag försöka göra det på riktigt och inte genom att krypa in i förnekelsebubblan. Men om det inte funkar så gör jag nog det ändå. Förnekelsebubblan är mysig och trygg och bra, jag skulle kunna bo där för alltid. Men det är jävligt svårt att veta vad man egentligen känner för saker och ting (och människor!) när man är där inne. Jag vill inte vakna upp om några år och inse att jag gjort val baserat på känslor jag kände när jag inte kände... krångligt?

Jag ser ett mönster här, som jag inte sett tidigare...som har med känslor att göra, och jag gillar det inte.