Passar på

Har en bra känsla faktiskt. Det känns skönt, men jag är ju som jag är och är uppstressad oavsett om jag är glad eller inte.
Det har varit en ganska jobbig dag och när jag kom upp till stallet fick jag reda på att de resterande hästarna planeras flytta mellan onsdag-fredag. Paaaniiiik! Jag hade räknat med att någon skulle stanna kvar till Lördag i allafall, så nu gäller det att det här löser sig.

Solen skiner, och jag räknar ner dagarna till flytt. Lika bra att jag passar på att njuta av det nu då.
Ska nog springa ner och packa lite medan jag har energi!

Nervvrak

Nu börjar det närma sig. Usch fy vad dåligt jag mår samtidigt som jag känner ett lyckorus inför det som komma skall.
Jag börjar mina introdagar denna vecka, och i helgen är det dags för inflytt i lägenheten.
Det är mindre än en vecka kvar, och jag står kvar här med en häst som jag inte har någonstans att göra av.
Provridningen igår kändes lyckad, det var min uppfattning. Dock visade han tecken på att han får ont av hoppsadeln också och därför måste han få laserbehandling snarast.
Nu är det dags, jag har väntat in i det sista men nu är det verkligen läge att börja be, nu har jag inga mer chanser för att det här ska lösa sig innan lördag. Så jag och gud ska bli bästisar denna vecka.

Annars är denna vecka ganska fullspäckad. Jag måste plugga som en gris idag och imorgon, Onsdag-Torsdag är det jobb, Fredag-Lördag packa ihop inför flytt, Söndag städdag i stallet samt få nycklarna till lägenheten. Sen börjar mitt nya liv...igen.

Lite bättre

Har en lite bättre dag idag. Känns skönt att få andas lite, trots att jag är trött som satan efter flera nätter med dålig sömn. Jag hoppas detta går över snart!
Det är synd att jag ska hänga upp mig på saker och få för mig att det krävs denna stora förändring för att jag ska må bra. Jag kommer nog inse sen när det är gjort att det kommer krävas med än så, men samtidigt så är det bra att slippa ha det "bekymret" kvar när jag ska börja ta tag i mig själv.

Insåg att det är studenten idag, synd att jag missar det, de sprider ju en glädje. Samtidigt så orkar jag inte åka in till stan och trängas med en miljard andra som vill dela den känslan.
Jag ska putsa min häst idag, och rida ordentligt så han är fin i helgen när han ska provridas. Fan vad jag hatar dessa provridningar. Mina nerver klarar inte sådant och det känner han så väl. Han lever gärna ut det jag försöker dölja att jag känner. Är nervös över att han ser ut att ha magrat sedan de tog bort den fria tillgången på grovfoder i hagen, jag har svårt att se själv när han förändras i formen eftersom jag ser honom varje dag, men jag tycker mig ändå se att han ser tunnare ut.
Formen är ju i alla fall något som går att förändra fort, han äter ju väldigt gärna så problemet sitter ju inte där i alla fall. Hoppas hoppas hoppas att han sköter sig (eller att jag sköter mig så han slipper känna det jag känner) i helgen så han kan charma brallorna av hon som ska provrida. Hon kommer att kunna ge honom allt han behöver, nu måste bara kemin stämma.

Nog tjatat om det, jag hoppas att den här braiga känslan håller i sig resten av dagen. Och att jag efter helgen med glädje kan börja planera min flytt.

Hellre en nöt

Ångesten ligger på max idag. Jag hade fan glömt hur ångest känns, riktig ångest alltså, men nu har jag fått en påminnelse som inte går att missa.
Jag vill krypa ur skinnet, det är så sjukt jobbigt!
Andas en stor dos syrgas skulle jag också behöva, för runt mig finns det tydligen ingen syre någonstans.
Jag behöver att tiden ska stanna nu, inte en minut till får gå framåt förrän jag har fått kontroll på situationen. Nu är allt en ända stor röra, och jag är som en yr höna som inte vet i vilken ände man ska börja, det är bara panik panik panik.

Jag vill se fram emot allt kul som ska hända nu, men jag kan inte, det är något stort i vägen som jag måste få ordning på, som går så fruktansvärt trögt, och för varje dag som går så knappar kaoset in på mig.

Förr hade jag alltid någon att vända mig till, men det känns inte så nu, jag känner mig helt ensam, trots att jag försöker få hjälp, både från nära och kära och från vården. 

Det är sommar nu, allt ska vara lättare på sommaren, men det här verkar vara ett återkommande problem för mig. Kan det vara möjligt att istället för höstdepression så blir jag sommardeppig? Sjukt ju i så fall, för jag älskar sommaren. Kanske är det bara en slump att jag lyckas sätta mig i trassliga situationer på sommaren. Jag blir mer impulsiv under den här tiden på året, jag tror nog det är så.

Jaja, det är som det är, och det är bara jag som kan förändra det. Så det är väl bara att kämpa på och få ordning på det här. Och förhoppningsvis så har det löst sig på något sätt till nästa helg när jag ska flytta.