Ångesten ligger på max idag. Jag hade fan glömt hur ångest känns, riktig ångest alltså, men nu har jag fått en påminnelse som inte går att missa.
Jag vill krypa ur skinnet, det är så sjukt jobbigt!
Andas en stor dos syrgas skulle jag också behöva, för runt mig finns det tydligen ingen syre någonstans.
Jag behöver att tiden ska stanna nu, inte en minut till får gå framåt förrän jag har fått kontroll på situationen. Nu är allt en ända stor röra, och jag är som en yr höna som inte vet i vilken ände man ska börja, det är bara panik panik panik.
Jag vill se fram emot allt kul som ska hända nu, men jag kan inte, det är något stort i vägen som jag måste få ordning på, som går så fruktansvärt trögt, och för varje dag som går så knappar kaoset in på mig.
Förr hade jag alltid någon att vända mig till, men det känns inte så nu, jag känner mig helt ensam, trots att jag försöker få hjälp, både från nära och kära och från vården.
Det är sommar nu, allt ska vara lättare på sommaren, men det här verkar vara ett återkommande problem för mig. Kan det vara möjligt att istället för höstdepression så blir jag sommardeppig? Sjukt ju i så fall, för jag älskar sommaren. Kanske är det bara en slump att jag lyckas sätta mig i trassliga situationer på sommaren. Jag blir mer impulsiv under den här tiden på året, jag tror nog det är så.
Jaja, det är som det är, och det är bara jag som kan förändra det. Så det är väl bara att kämpa på och få ordning på det här. Och förhoppningsvis så har det löst sig på något sätt till nästa helg när jag ska flytta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar