Dag 10

Vilken härlig dag jag har haft! Trots skitväder.
Om det är något man behöver när man mår dåligt så är det vänner, även familj men de finns ju alltid där. Det är i sådana här lägen som man vet vilka ens vänner är.
Nu har inte jag gått runt och berättat för alla om separationen, och vad jag går igenom. Jag håller det inte hemligt och berättar om det är i fall det kommer på tal eller om det är nödvändigt, vissa vill jag bara berätta för, men det är inte något som jag gått ut med eller vad man ska säga. Inte pg a at jag tror att han ska ändra sig, utan bara för att jag inte känner för att dra hela historian om och om igen.

I alla fall så finns det en person som jag orkar umgås med, som jag trivs med, som jag kan prata med, som förstår och stöttar, som aldrig dömmer, och som jag skrattar med oavsett om jag suttit och gråtit två minuter innan. Det är Sandra, och vi har spenderat dagen ihop.
Vi träffades redan vid nio i morse på cafeét och åt frukost, sedan gick vi hem till mig där My fick leka tills hon blev trött, då tog vi en långpromenad med sovande barn och två hundar. Sedan gick vi och lunchade på Draupner, därefter blev det en tur till Dollarstore innan vi tillslut skiljdes åt.

Då kom nästa underbara vän. Fina Joel, som var ledsen för att han skulle vara bortrest på min födelsedag. Jag tröstade med att jag ändå troligtvis är i Sundsvall då och vi kan fira mig en annan dag. Då blev han glad igen och så drack vi kaffe och snackade skit.

Jag är så både glad och överraskad över att han vill hänga med mig trots att jag är ett deppmongo som precis blivit dumpad av en av även hans nära vänner,  det tycker jag är gulligt och gör mig mycket starkare.

Bra början-läskigt slut, min helg

Den här helgen har försvunnit, det var Fredag igår och nu är det Söndag-kväll.
Dagen började bra idag, fantastiskt väder och pyssel i stallet, men slutade i drama och inte minst trauma för min del.

Jag börjar med Lördagen dock. Skulle ha sovmorgon men vaknade 7, gick ut en sväng med hundarna och åt frukost, en vanlig dag. Låg en stund i soffan, sen åkte vi (jag och mamma) och packade tjugo säckar spån, lastade på släpvagn, körde till stallet och bar sedan dessa säckar upp på höloftet.
Efter det gick vi upp i skogen och plockade lingon, jag gick hemåt tidigare för att hinna till stallet och gick förstås vilse, när jag tillsist såg storvägen såg jag ingen väg som ledde till den! Någon form av hage och snårig skog var vad som stod imellan mig och vägen. Hade ju dessutom hundarna med mig, så det blev knöligt att ta sig igenom snåret, men jag tog mig hem till sist. Upp till stallet...Sen fick man sova.

Imorse vaknade jag tidigt igen, inte frivilligt denna gång. Hade stalljour och hungriga hästar ville få komma ut och äta frukost. Väckte en yrvaken mamma med en kaffekopp och därefter åkte vi och tre hundar till stallet. Släppte ut, mockade, vattnade, sopade, sen hem och åt frukost. Tillbaka till stallet, mocka hagen, städa garderob och skåp, kratta hö, plantera blommor.

Sen skulle jag ta en paus i allt arbete och rida medan jag fortfarande hade energi. Vid det här laget hade vi fått sällskap av Angelica som äger en unghäst i stallet, och vi skulle ridsällskapa tänkte vi.

Jag kommer runt hörnet i hagen och ser att Martell ligger ner, platt på sidan, det är inte ett vanligt beteende hos honom, men jag tänkte att han måste ju få ligga ner utan att jag nojjar sönder (jag är hypokondriker när det kommer till mina djur) ropar på honom och han kliver upp,. phjuuh! Han lever.
Han börjar gå mot mig, men lägger sig ner igen innan han hinner fram. Vi konstaterar att detta inte är ett normalt beteende, men behåller lugnet. När vi bara hunnit några meter från hagarna så försöker han lägga sig igen medan jag leder honom, Då insåg jag att något var riktigt galet! I det här läget ville jag ringa veterinären på en gång (Hypokondriker) men Angelica sa åt mig att avvakta lite, så jag började gå med honom på ridplanen, efter en stund bestämmer jag mig för att ringa vet. ändå, egentligen för att rådfråga men glömmer bort att säga det till henne, men hon sa lugnt att jag skulle gå med honom 20-30 minuter och om det inte blivit bättre eller om han blev sämre så skulle jag ringa igen. Han lyckades lägga sig ned en gång på uteplanen, men vi fick upp honom fort igen, man såg hur benen vek sig på honom medan vi gick i försök att lägga sig ned, så vi fick vara kvicka och hålla noga koll.
Efter 30 min konstant promenerande med en häst som försöker lägga sig ned bestämde jag att vi skulle förflytta oss till ridhuset, det var så varmt ute och Martell var alldeles blöt av svett.
Precis när vi kommer innanför dörrarna till ridhuset drösar han ihop och försöker rulla, vi lyckas hindra honom från att rulla, men han orkade inte ställa sig upp, han fick vila en liten stund innan vi återigen fick tvinga honom på benen och fortsätta gå. Intervallerna var väldigt intensiva från början, och även om det gick runt 10 min mellan anfallen i slutet så var de väldigt kraftiga och vi kunde inte hålla honom på benen längre. Han fick lägga sig och vila men inte rulla.
Vid det här laget hade jag redan ringt vet. igen och hon var påväg. När vi i slutet inte kunde hålla honom på benen längre fick jag panik över att hon aldrig kom. Hon kom tillslut, då hade vi gått med honom i ganska precis en timma, men det kändes mycket längre. Självklart har han precis fått ur sig problemet, nämligen en diarréhög, och därefter mådde han prima. Eller kanske inte prima, men det var inte kritiskt längre. Han fick kramplösande och B-vitamin och jag fick veta hur jag skulle gå vidare.
 Spenderade såklart resten av kvällen med honom, försökte få i honom vatten, och promenerade en liten stund till med honom.

Jag lämnade honom i gott skick med en väldig aptit på sitt uppblötta hö, han verkade tycka att jag var knäpp som inte gett honom mat förrän nu, och varför ska mitt goda kraftfoder vara som en sån här blöt soppa? 



Min underbara älskade pållehäst, så du skrämde mig idag. Vad jag led när du mådde så dåligt, det är inte så att jag kan ha dig i knät, men du kändes så liten när du låg ned vid mina fötter. Du skötte dig så bra, och även om du var tvungen att bli sjuk på en söndag så veterinärnotan blev en riktig rysare, så älskar jag dig så mycket. Du är ju den ända mannen i mitt liv nu.

Dag 6

Jag kom nyss på mig själv med att tänka på något helt annat än Krille medan jag jobbade.
Varenda morgon när jag jobbat den senaste veckan har jag bara tänkt på honom och haft sådan ångest, men inte idag. Jag tänkte på hur framtiden skulle kunna se ut och målade upp en liten drömbild, och tack vare det så har jag gjort ett jättebra jobb idag och dessutom känner jag mig inte alls lika deppig.

Vädret är ju inte att hurra för, det är grått, regnigt och blåsigt. Ändå känns det som att det här kan bli en bra dag.
Jag ska nog fira med att gå på Ica och handla när de öppnar, men bara kanske. Jag vill inte fastna i att det känns jobbigt, jag kan fan visst gå och handla! Jag har inte ätit annat än varma koppen soppa och druckit kaffe i en vecka, nu är det väl dags att börja äta riktig mat? Man mår ju inte precis bättre av att inte äta heller.

Idag ska jag rida min häst på hackamore, han funkar mycket bättre på det än vanligt bett, jag har lagt märke till att han tuggar bollar när han äter och det betyder att han förmodligen har problem med tänderna. Så jag ska ringa veterinären, kanske är det även därför han är så jävla jobbig på bettet.
När livet suger är det inte roligt när hästen också krånglar, jag vill bara få en bra känsla när jag rider, bara en liten bra känlsa, pretty please?

Träffade min fina vän Joel igår, han fick agera lite psykolog medan jag pratade och pratade, men det kändes så bra att få träffa någon som jag vet får mig att skratta oavsett hur dåligt jag mår. Det var inget deppigt samtal där jag grät ut mot hans axel, det var bara trevligt och gjorde mig glad.

Ja, det går definitivt åt rätt håll, och jag ser fram emot saker som jag vill göra sen när jag känner mig redo. Som te x att gå ut på krogen med mina härliga vänner, jag kommer inte att vara redo för det på ett tag, men jag har ändå börjat förbereda lite med att shoppa lite nya outfits till det ändamålet.
Jag planerar dock inte så mycket för framtiden, jag känner att jag får lite panik över att jag bor här nu.
Risken för att bli isolerad och aldrig träffa något vettigt folk är alldeles för stor här. Men eftersom jag börjar jobba i stan på Måndag så kommer jag ändå inte sitta här och ruttna bort, så jag får vara glad för det.
Jag längtar inte alls efter att flytta tillbaka in till stan, kanske i framtiden någon gång, men jag behöver ändå lugnet här, och mamma.

Dag 5

For real! Har det bara gått fem dagar? Inte ett halvår? Åhhhh!

Det har alltså gått fem dagar, och jag är redan less på att må såhär. Fortfarande lite av en berg och dal-banan i humöret. Oftast känner jag mig stark, men när folk ska hålla på och dalta med mig så blir det otroligt synd om mig, då blir jag liten och ledsen. Jag tycker redan synd om mig själv, jag sörjer, kvider och plågas och det jag behöver är någon som får mig att tänka på annat, får mig att känna att livet går vidare. Jag har sådana personer i mitt liv nu och jag är såååå tacksam för det <3

Mamma är en klippa, hon är inte alls daltig och har inte varit för en sekund. När hon kom inrusande i mitt rum efter att Krille hade gått (för att hon hörde mitt hysteriska snyftade) så kramade hon mig hårt en stund, lät mig prata och förklara, lyssnade och stöttade, sedan sa hon "Åk upp till stallet och rid på din häst" och det gjorde jag.
Det är farligt att bryta ihop ensam, och att då få ha någon som säger åt mig att inte lägga mig ner dö utan istället göra något jag tycker är roligt, det är fan guld värt!

Jag känner mig stark i min hem miljö, inom husets väggar och i stallet. Där kan jag slappna av.
Men så fort jag ens tänker på att (som sagt) gå på Ica, eller åka in till stan så får jag ångest. Det är nästa steg, jag vill gå vidare från detta, helst nu, för att jag vill känna lättnad. Jag går ju runt och känner mig jättetung! En klump i magen från morgon till kväll, jag vill att den ska försvinna!

Jag tycker ändå att det går framåt, än så länge har jag inte haft några "återfall" och jag kan bara hoppas att det fortsätter såhär...Fast bättre förstås. En dag i taget.

Dag 3 - sakta men säkert?

Dag 3. Tre dagar sedan jag blev dumpad. Det känns som att det var längre sedan, åtminstone en vecka. Jag minns det inte lika tydligt längre. Jag tror att jag känner mig lite starkare idag. Jag har inte gråtit något idag, men då är klockan bara halv nio. Det kan svänga fort, men igår kom tårarna så fort jag satte foten innanför dörren kl 08.00, och fortsatte till någon gång mitt på dagen.
Jag kände att det inte fanns något hopp, ingen framtid, jag var dödsdömd.
Jag hade även slut på snus och var tvungen att gå på Ica, som är en av mina största rädslor, att vistas offentligt över huvud taget, för att jag är rädd för att brista i gråt när som helst. Jag gick snabbt genom affären, tog min snusdosa, tyvärr stod en långsam farbror framför mig och det tog lång tid för honom att betala. När han väl hade gjort det kom han på att han skulle ha trisslotter! Jag kände hur det började bränna bakom ögonlocken, höll igen allt jag kunde, blev min tur, drog på ett leende för att dölja tårfyllda ögon, betalade, tog dosan och nästan rusade ut innan det brast.

Sandra ringde runt lunchtid, hon ville höra hur jag mådde och om jag ville vara ensam i stallet senare. Vi pratade lite om separationer, hon har själv gått igenom en liknande och vet vad jag går igenom. Efter det samtalet var det slut på tårar för dagen och jag kände mig lite bättre, lite mer hoppfull om att jag en dag kommer att kunna gå vidare. Och vi bestämde att vi skulle göra stallet tillsammans på kvällen.

Det var ju en fantastisk kväll igår, vi skulle skritta fram ute, men bestämde efter vägen att vi skulle rida en längre sväng, det var varmt och helt vindstilla och det var precis vad jag behövde! Jag behövde inte bråka med min häst inom fyra väggar i ridhuset, utan bara skritta i skogen en av de få varma fina kvällar vi har kvar på det här året. Jag kunde skratta och fick ventilera lite mer av situationen. Det är så skönt att höra att jag har rätt att vara ledsen, rätt att sörja och rätt att vara ett vrak.

Att bli lämnad efter 6 år helt utan förvarning är faktiskt det värsta jag varit med om hittills i mitt liv. Men kanske nödvändigt. Jag har utvecklats jättemycket den här sommaren, lärt mig mycket om mig själv och fått höra av andra att de också sett en enorm förändring sedan jag satte foten i Jämtland i Februari. Jag har lärt mig att vara själv, ta hand om mig själv, ta ansvar för mitt liv och hantera situationer som jag inte tidigare trodde att jag kunde. Hade jag inte haft allt det här så hade jag nog behövt skeppas iväg till psykiatrin direkt i Lördags när bomben släpptes.
Egentligen så var det ett "perfekt läge" om det nu finns ett sådant, men vi har i nuläget inget gemensamt boende eller ett gemensamt liv, eftersom han varit i Kosovo och jobbat det senaste halvåret, jag bodde redan hos mamma och har redan ett eget liv här, och hade han gjort slut tidigare, innan han åkte te x så hade jag nog inte kunnat hantera det alls. Så det är jag tacksam för.

Om fem veckor kommer han hem för gott, och då är det dags att klippa alla banden ordentligt. Dela upp möbler och sortera grejer, i dagsläget känns det helt omöjligt. Men om fem veckor hoppas jag att det går att genomföra, jag hoppas att jag inte får en chock av att se honom igen och att jag inte får tillbaka alla känslor som jag känner nu. Jag hoppas för allt jag är värd att jag kommer vara starkare då.

Vad hände?

Igår kraschade min värld, som en blixt från klar himmel förändrades hela mitt liv och jag är fullständigt förkrossad.
Min pojkvän, sambo/särbo, min stora kärlek sedan 6 år tillbaka, bestämde sig för att avsluta vårt förhållande. Jag anade ingenting, förutom att någonting inte stod helt rätt till, men att det var det som skulle komma hade jag ingen aning om.
Jag har en jättejobbig känsla i kroppen, oro, obehag, och sorg är väl det som bäst beskriver. Jag somnade av utmattning efter att ha gråtit hysteriskt nästan hela dagen redan kl 20 igår. Sedan vaknade jag flera gånger under natten och grät mig till sömns.
I andas ögon kanske jag överreagerar, folk gör ju slut hela tiden. Men faktum är att jag levt hela mitt vuxna liv tillsammans med den här människan, och i mina tankar fanns bara en ljus framtid.
Jag har räknat ned tiden i ett halvår tills han skulle komma hem från Kosovo, tills han skulle flytta hem till mig igen, vi hade börjat titta på hus, och jag var så jävla lycklig!
Jag hade allt jag ville ha, och så drog han bara bort mattan under fötterna på mig.

Jag känner mig helt tom, förvirrad och ensam. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare från detta.
Stundvis känner jag mig stark och att det finns hopp om att komma ur det här starkare, andra stunder är jag svag och ligger i fosterställning och bara gråter.
Jag känner mig otroligt sårad och sviken, och inte minst dum och korkad som inte fattade något.

En del av mig vill prata med honom igen och kräva en förklaring, medan en annan del av mig inte vill ha något med honom att göra på ett tag. Jag orkar ändå inte höra mer nu, jag vill bara orka resa mig igen.