For real! Har det bara gått fem dagar? Inte ett halvår? Åhhhh!
Det har alltså gått fem dagar, och jag är redan less på att må såhär. Fortfarande lite av en berg och dal-banan i humöret. Oftast känner jag mig stark, men när folk ska hålla på och dalta med mig så blir det otroligt synd om mig, då blir jag liten och ledsen. Jag tycker redan synd om mig själv, jag sörjer, kvider och plågas och det jag behöver är någon som får mig att tänka på annat, får mig att känna att livet går vidare. Jag har sådana personer i mitt liv nu och jag är såååå tacksam för det <3
Mamma är en klippa, hon är inte alls daltig och har inte varit för en sekund. När hon kom inrusande i mitt rum efter att Krille hade gått (för att hon hörde mitt hysteriska snyftade) så kramade hon mig hårt en stund, lät mig prata och förklara, lyssnade och stöttade, sedan sa hon "Åk upp till stallet och rid på din häst" och det gjorde jag.
Det är farligt att bryta ihop ensam, och att då få ha någon som säger åt mig att inte lägga mig ner dö utan istället göra något jag tycker är roligt, det är fan guld värt!
Jag känner mig stark i min hem miljö, inom husets väggar och i stallet. Där kan jag slappna av.
Men så fort jag ens tänker på att (som sagt) gå på Ica, eller åka in till stan så får jag ångest. Det är nästa steg, jag vill gå vidare från detta, helst nu, för att jag vill känna lättnad. Jag går ju runt och känner mig jättetung! En klump i magen från morgon till kväll, jag vill att den ska försvinna!
Jag tycker ändå att det går framåt, än så länge har jag inte haft några "återfall" och jag kan bara hoppas att det fortsätter såhär...Fast bättre förstås. En dag i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar