Dag 3. Tre dagar sedan jag blev dumpad. Det känns som att det var längre sedan, åtminstone en vecka. Jag minns det inte lika tydligt längre. Jag tror att jag känner mig lite starkare idag. Jag har inte gråtit något idag, men då är klockan bara halv nio. Det kan svänga fort, men igår kom tårarna så fort jag satte foten innanför dörren kl 08.00, och fortsatte till någon gång mitt på dagen.
Jag kände att det inte fanns något hopp, ingen framtid, jag var dödsdömd.
Jag hade även slut på snus och var tvungen att gå på Ica, som är en av mina största rädslor, att vistas offentligt över huvud taget, för att jag är rädd för att brista i gråt när som helst. Jag gick snabbt genom affären, tog min snusdosa, tyvärr stod en långsam farbror framför mig och det tog lång tid för honom att betala. När han väl hade gjort det kom han på att han skulle ha trisslotter! Jag kände hur det började bränna bakom ögonlocken, höll igen allt jag kunde, blev min tur, drog på ett leende för att dölja tårfyllda ögon, betalade, tog dosan och nästan rusade ut innan det brast.
Sandra ringde runt lunchtid, hon ville höra hur jag mådde och om jag ville vara ensam i stallet senare. Vi pratade lite om separationer, hon har själv gått igenom en liknande och vet vad jag går igenom. Efter det samtalet var det slut på tårar för dagen och jag kände mig lite bättre, lite mer hoppfull om att jag en dag kommer att kunna gå vidare. Och vi bestämde att vi skulle göra stallet tillsammans på kvällen.
Det var ju en fantastisk kväll igår, vi skulle skritta fram ute, men bestämde efter vägen att vi skulle rida en längre sväng, det var varmt och helt vindstilla och det var precis vad jag behövde! Jag behövde inte bråka med min häst inom fyra väggar i ridhuset, utan bara skritta i skogen en av de få varma fina kvällar vi har kvar på det här året. Jag kunde skratta och fick ventilera lite mer av situationen. Det är så skönt att höra att jag har rätt att vara ledsen, rätt att sörja och rätt att vara ett vrak.
Att bli lämnad efter 6 år helt utan förvarning är faktiskt det värsta jag varit med om hittills i mitt liv. Men kanske nödvändigt. Jag har utvecklats jättemycket den här sommaren, lärt mig mycket om mig själv och fått höra av andra att de också sett en enorm förändring sedan jag satte foten i Jämtland i Februari. Jag har lärt mig att vara själv, ta hand om mig själv, ta ansvar för mitt liv och hantera situationer som jag inte tidigare trodde att jag kunde. Hade jag inte haft allt det här så hade jag nog behövt skeppas iväg till psykiatrin direkt i Lördags när bomben släpptes.
Egentligen så var det ett "perfekt läge" om det nu finns ett sådant, men vi har i nuläget inget gemensamt boende eller ett gemensamt liv, eftersom han varit i Kosovo och jobbat det senaste halvåret, jag bodde redan hos mamma och har redan ett eget liv här, och hade han gjort slut tidigare, innan han åkte te x så hade jag nog inte kunnat hantera det alls. Så det är jag tacksam för.
Om fem veckor kommer han hem för gott, och då är det dags att klippa alla banden ordentligt. Dela upp möbler och sortera grejer, i dagsläget känns det helt omöjligt. Men om fem veckor hoppas jag att det går att genomföra, jag hoppas att jag inte får en chock av att se honom igen och att jag inte får tillbaka alla känslor som jag känner nu. Jag hoppas för allt jag är värd att jag kommer vara starkare då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar