Den här helgen har försvunnit, det var Fredag igår och nu är det Söndag-kväll.
Dagen började bra idag, fantastiskt väder och pyssel i stallet, men slutade i drama och inte minst trauma för min del.
Jag börjar med Lördagen dock. Skulle ha sovmorgon men vaknade 7, gick ut en sväng med hundarna och åt frukost, en vanlig dag. Låg en stund i soffan, sen åkte vi (jag och mamma) och packade tjugo säckar spån, lastade på släpvagn, körde till stallet och bar sedan dessa säckar upp på höloftet.
Efter det gick vi upp i skogen och plockade lingon, jag gick hemåt tidigare för att hinna till stallet och gick förstås vilse, när jag tillsist såg storvägen såg jag ingen väg som ledde till den! Någon form av hage och snårig skog var vad som stod imellan mig och vägen. Hade ju dessutom hundarna med mig, så det blev knöligt att ta sig igenom snåret, men jag tog mig hem till sist. Upp till stallet...Sen fick man sova.
Imorse vaknade jag tidigt igen, inte frivilligt denna gång. Hade stalljour och hungriga hästar ville få komma ut och äta frukost. Väckte en yrvaken mamma med en kaffekopp och därefter åkte vi och tre hundar till stallet. Släppte ut, mockade, vattnade, sopade, sen hem och åt frukost. Tillbaka till stallet, mocka hagen, städa garderob och skåp, kratta hö, plantera blommor.
Sen skulle jag ta en paus i allt arbete och rida medan jag fortfarande hade energi. Vid det här laget hade vi fått sällskap av Angelica som äger en unghäst i stallet, och vi skulle ridsällskapa tänkte vi.
Jag kommer runt hörnet i hagen och ser att Martell ligger ner, platt på sidan, det är inte ett vanligt beteende hos honom, men jag tänkte att han måste ju få ligga ner utan att jag nojjar sönder (jag är hypokondriker när det kommer till mina djur) ropar på honom och han kliver upp,. phjuuh! Han lever.
Han börjar gå mot mig, men lägger sig ner igen innan han hinner fram. Vi konstaterar att detta inte är ett normalt beteende, men behåller lugnet. När vi bara hunnit några meter från hagarna så försöker han lägga sig igen medan jag leder honom, Då insåg jag att något var riktigt galet! I det här läget ville jag ringa veterinären på en gång (Hypokondriker) men Angelica sa åt mig att avvakta lite, så jag började gå med honom på ridplanen, efter en stund bestämmer jag mig för att ringa vet. ändå, egentligen för att rådfråga men glömmer bort att säga det till henne, men hon sa lugnt att jag skulle gå med honom 20-30 minuter och om det inte blivit bättre eller om han blev sämre så skulle jag ringa igen. Han lyckades lägga sig ned en gång på uteplanen, men vi fick upp honom fort igen, man såg hur benen vek sig på honom medan vi gick i försök att lägga sig ned, så vi fick vara kvicka och hålla noga koll.
Efter 30 min konstant promenerande med en häst som försöker lägga sig ned bestämde jag att vi skulle förflytta oss till ridhuset, det var så varmt ute och Martell var alldeles blöt av svett.
Precis när vi kommer innanför dörrarna till ridhuset drösar han ihop och försöker rulla, vi lyckas hindra honom från att rulla, men han orkade inte ställa sig upp, han fick vila en liten stund innan vi återigen fick tvinga honom på benen och fortsätta gå. Intervallerna var väldigt intensiva från början, och även om det gick runt 10 min mellan anfallen i slutet så var de väldigt kraftiga och vi kunde inte hålla honom på benen längre. Han fick lägga sig och vila men inte rulla.
Vid det här laget hade jag redan ringt vet. igen och hon var påväg. När vi i slutet inte kunde hålla honom på benen längre fick jag panik över att hon aldrig kom. Hon kom tillslut, då hade vi gått med honom i ganska precis en timma, men det kändes mycket längre. Självklart har han precis fått ur sig problemet, nämligen en diarréhög, och därefter mådde han prima. Eller kanske inte prima, men det var inte kritiskt längre. Han fick kramplösande och B-vitamin och jag fick veta hur jag skulle gå vidare.
Spenderade såklart resten av kvällen med honom, försökte få i honom vatten, och promenerade en liten stund till med honom.
Jag lämnade honom i gott skick med en väldig aptit på sitt uppblötta hö, han verkade tycka att jag var knäpp som inte gett honom mat förrän nu, och varför ska mitt goda kraftfoder vara som en sån här blöt soppa?
Min underbara älskade pållehäst, så du skrämde mig idag. Vad jag led när du mådde så dåligt, det är inte så att jag kan ha dig i knät, men du kändes så liten när du låg ned vid mina fötter. Du skötte dig så bra, och även om du var tvungen att bli sjuk på en söndag så veterinärnotan blev en riktig rysare, så älskar jag dig så mycket. Du är ju den ända mannen i mitt liv nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar