Jobb

Fan, det är inte lätt det här med att söka jobb.
Jag är inte kräsen, förutom när det kommer till att jobba inom vården, för det går liksom inte när man är jag. När man har fullt upp med att ta hand om sig själv, sina djur och sin sambo på ett hörn (han tar dock mest hand om mig, och det förklarar väl saken) då är det inte lämpligt att ge sig på att ta hand om andra människor. Men i övrigt kan jag jobba med det mesta bara jag får chansen. Det känns så töntigt att man idag behöver ha utbildning till ta mig fan allt, tänk hur mycket arbetskraft det finns om man bara kunde bortse lite från det kravet. Ja kanske inte om man är läkare då, men ni fattar.

Det är ännu svårare att söka jobb i en kommun där det inte är överflöd av lediga tjänster, och jag tänker så det ryker ur öronen på mig för att komma på vilka ställen man skulle kunna skicka iväg mitt pintjocka CV. För faktum är att jag trots utan utbildning samlat på mig en jävla massa arbetslivserfarenhet, det finns folk som en gång tiden gett mig chansen att jobba hos dem och jag kan ärligt säga att få har behövt bli besvikna. Jag gillar att jobba.


Ja jag efterlyser ett arbete och lovar en glad och arbetsvillig Lea som alltid gör sitt bästa.

Länge sedan

Ojoj, nu var det länge sedan jag skrev. Mycket har hänt, mycket har förändrats och mina planer har ändrats om och om igen.

Martell bor nu mera i Dödre hos en tjej som har honom på foder. Han har legat ute på annons för försäljning sedan i Maj tror jag, men av olika anledningar har han inte blivit såld.
Vilken tur! säger jag. Då jag bestämt mig för att INTE sälja honom. Jag ska ta hem honom till hösten, om jag så själv ska leva på granbarr och skitit åvatten för att överleva.
Jag är inte redo att släppa honom, och efter att jag släppt allt vad hästar heter (förutom engagemang i föreningen, och helrenovering av hagar samt storstädning av hästlöst stall) och flyttat in till en lägenhet i centrala staden så känner jag en längtan som aldrig förr. Jag vill inte bo här, mina hundar vill inte bo här, min häst KAN inte bo här och det ända jag känner är att det finns INGENTING för mig här längre.
Varje tillfälle som ges flyr jag staden och beger mig tillbaka till lugnet i Svensta, till stallet där min fina pålle brukade bo, där jag delat så många skratt med de människor jag lärt känna under min tillfälliga tid som hemmaboende hos mamma. Det var ju aldrig meningen att jag skulle ha ett liv där, att jag skulle finna ro, träffa nya fantastiska vänner, eller känna mig hemma där. Under den korta tiden jag bodde där lyckades jag ändå rota fast mig hårt, och nu längtar jag ständigt tillbaka.

Jag är SÅ redo att packa ihop och flytta tillbaka nu idag om jag hade kunnat, men nu har jag ju ett jobb i några veckor till och Martell har det bra på sitt "sommarkollo" så jag får ta den här tiden till att rodda ihop allt inför hösten.
Jag får ju inte glömma att jag faktiskt har en andra hälft som måste få säga sitt, även om det känns orättvist när han nu under två års tid fått följa sin dröm trots att det har varit otroligt jobbigt för mig.
Jag kommer göra som jag vill i vilket fall, jag vet att vi kommer att kunna lösa det till det bästa, även om vi inte helt överens just nu.

Jag måste få komma tillbaka, jag måste få vara där, jag kommer gå sönder om jag ska stanna här. I slutändan måste jag göra det som känns bäst för mig, även om det innebär att jag inte kan äta kakan och ha den kvar.