Jag är i en svacka nu, det känns jobbigare för varje dag men samtidigt så vet jag att detta snart är över. Jag känner mig peppad inför hösten, men samtidigt känner jag mig lite nervös.
Jag har aldrig gjort något sånt här förut, aldrig varit engagerad på det här viset och aldrig slitit såhär hårt utan att få betalt. Ändå känner jag en enorm tillfredsställelse och glädje trots motgångar (eller motstånd rättare sagt).
Jag personligen kan inte bry mig mindre om att vi retat upp så mycket folk, att folk är så fruktansvärt arga och sprider skitsnack genom byn. Det rör mig inte i ryggen alls. Det här pusslet börjar äntligen falla på plats och man kan verkligen urskilja orsakerna till dessa människors beteende. Jag kan tycka att det känns tråkigt att det når ut till folk som jag bryr mig om och att risken för att de kommer att se annorlunda på mig är stor. Men om så är fallet så säger det mer om dem än om mig. Jag gör det som är rätt, och vi kämpar mot alla odds och efter nästan 8 månader så börjar vi äntligen se resultat. Det är DET vi jobbar för. Inte för att alla de arga och...ska vi säga konservativa?... människorna ska få sina förmåner som innebär att det bara är en tidsfråga innan vi går under.
Vi arbetar ideellt OCH betalar för oss, vi har heller inte någonsin haft i tanken att vi skulle få ut några förmåner för att vi gör det vi gör. När man ser siffrorna framför sig och tydligt kan se att vi ligger minus, hur kan man då tro att man har råd att dela ut gratis tjänster till halva föreningen? Och den andra halvan då? Jäkla soppa är vad det är.
Ja det känns bra, men jag vet att det kommer bli en kamp. Men det ända jag bryr mig om är att ekonomin ska förbättras, och så länge det målet är låst i sikte så kommer jag inte lägga någon energi på att störa mig på det skitsnack som cirkulerar.
Nu ska jag gå ut med mina hundar, sedan åka på affären och köpa alvedon så att jag kanske kan fixa att jobba imorgon. Hoppas hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar