Dag 3 hemma från jobbet. Dumt dumt dumt, men har inte kunnat jobba i det här skicket. Nu börjar det bli bättre dock och jag känner rastlösheten krypa sig på. Det är på ett sätt bra, för det innebär att jag troligtvis kan jobba i morgon.
Bara två veckor kvar nu innan jag får flytta härifrån och återförenas med min flock borta på vischan.
Jag är rätt kluven eftersom jag inte direkt trivs i Svensta, och inte alls känner för att bo hemma hos mamma igen. Men samtidigt så finns det ett ställe där jag känner mig mer hemma än någon annanstans, nämligen stallet.
Det är ju bara att konstatera att jag inte trivs i stan. Det hade ju funnits alternativ, jag behöver ju inte bo såhär centralt, men jag känner bara att jag inte orkar med att bo upp i alla dessa människor och aldrig känna lugn och ro.
Jag har skaffat mig ett liv med hundar och hästar, det går dåligt ihop med att bo mitt i centrala stan.
Jag är trött på människor och besviken på nära och kära som inte stöttar. Så just nu vill jag ha en stuga i skogen där det inte finns grannar eller folk omkring, där jag inte behöver ha kontakt med någon om jag inte vill. Det skulle vara så skönt!
Men för att få igenom det så måste jag i första hand ha ett jobb, och så länge jag inte har det så får jag så lov att bo hos mamma.
Man kan inte få allt, och nu är prio ett att få hämta hem Martell, så att vi kan leva lyckliga i alla våra dagar.
Och på tal om att leva lyckliga i alla våra dagar så får jag ju inte glömma Krille, vilket jag aldrig gör, men efter så lång tid ifrån varandra så är jag rätt van vid att vara ensam och planera för mig själv istället för oss. Det börjar närma sig att han kommer hem, och även om jag längtar så det gör ont så är jag nervös också. Tänk om vi inte kan kompromissa längre? Tänk om vi båda förändrats så pass att vi inte klarar att bo ihop. Och tänk om han ångrar sig och blir olycklig här hemma.
Man är ju rätt anpassningsbar vid det här laget, jag vet att jag kan anpassa mig till de flesta situationer men frågan är ju om jag borde behöva göra det nu på ett tag. Är det inte min tur att få testa på det jag vill göra?
Sedan jag flyttade in till stan och lånade ut min häst så har jag sammanlagt gått upp fyra härliga kilon.
Det säger väl en hel del om hur man egentligen mår nu. När mitt stora intresse för kost och träning bara helt plötsligt försvinner och jag inte orkar bry mig alls. Jag tar inte hand om mig själv, och har svårt att bry mig om någonting.
Jag måste ta tag i det och ser bara en utväg. Bort från stan!
Ska väl tillägga att jag inte är deprimerad och känner att livet är meningslöst, utan mer att jag måste förändra och göra om... inget ovanligt där. Undrar vart jag befinner mig om ett år. Trött blir man. Jag är i alla fall inte rädd för förändringar, så egentligen så borde folk vara glada för min skull. Att jag vågar saker, gå mot strömmen, och faktiskt kan skita i vad folk säger och gå efter min egen magkänsla. Ibland blir det fel, men ofta blir det bra också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar