Ja för att lägga lite fokus på det positiva i mitt liv så måste jag säga att det går framåt med Martell.
Den där braiga känslan jag efterlyste har jag haft mer eller mindre varje pass de senaste veckorna.
Förra Måndagen hoppade jag in i Sandras "mammagrupp" som hade premiär, de var bara två mammor som red och jag själv hade inte hunnit rida med allt stök med insläpp och fix i stallet, så jag passade helt enkelt på. Och jäklar vad fin han var! I Onsdags red jag i min ordinarie ridgrupp som består av mig och Sandra, och som instrueras av en C-tränare som är jätteduktig. Och även där fick jag en riktig WOW-känsla. Nu måste jag tillägga att jag enbart ridit på hack, och därför kan jag inte påstå att problemen är borta, men det har verkligen varit värt att rida på det för att få just den här härliga känslan.
Nu har jag köpt ett rakt gummibett åt honom som ev. invigs idag om jag inte rider ut. Men skulle gärna testa det på honom innan han går lektion imorgon.
Jag har beslutat att låna ut honom två dagar i veckan till ridskolan. Eftersom vi har så duktiga ridinstruktörer nu så är jag inte alls orolig. Och så får jag avlastning och behöver inte känna stress över att han går för lite.
Min ridlärare ifrågasatte sist varför jag rider på hack, jag kunde inte annat än vara ärlig och säga att det är för att det går så förbaskat dåligt på bett och jag vill inte bråka med honom. Men till sanningen hörde även att jag helt enkelt inte hunnit att bygga ihop tränset med nya bettet. Så på Onsdag ska rida ordentligt på det själv när jag får hjälp av tränare.
I övrigt så jobbar jag som en gris, 10 timmars pass de dagar jag jobbar, men denna vecka är jag ledig nästan hela veckan, vilket ger mig tid till sådant som jag inte hinner annars. Som te x att försöka bygga upp ett band mellan mig och Vilda, som egentligen är så "Pappakär" att det är vansinnigt. Nu har hon bara mig och jag har bara henne, så nu får hon följa med överallt och jag försöker lägga mycket tid på henne.
Faktum är att jag hade ett speciellt band med Humla, vi passade varandra bra och som jag har kämpat med den hunden som var ett riktigt monster när vi fick hem henne. Jag var långt ifrån klar med henne men hon var så speciell för mig. Hon har lämnat ett enormt tomrum efter sig, det är alldeles tyst och lugnt här trots att det ändå finns två hundar kvar här. Den ena är mammas och är jättegammal och på vippen att följa Humla till hundhimlen. Vilda är bara lugn och kräver ingenting. Jag glömmer nästan bort henne, för hon blir aldrig rastlös eller stressad. Hon ligger på ryggstödet på soffan och sover som en boll hela dagarna, när jag inte tvingar med henne ut eller till stallet. Hon är ganska svår att lära känna då hon är ganska arrogant och självständig, men hon har en enorm personlighet om man tittar ordentligt vad hon förmedlar. Det är aldrig någon tvekan om vad hon vill, när man lärt sig förstå henne.
Försöker även vila så gott det går, eftersom de flesta dagar är ett maratonlopp från morgon till kväll, nu har jag ändå ett par timmar på mig innan nästa race, så att lägga sig i soffan en stund är nog ingen dum idé.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar