Åh denna förvirring! Vad ska jag känna? Jag känner det jag känner, men det känns fel. Make sense? Nä.
Alltså, det är dryga månaden sedan jag blev singel, och jag mår inte alls dåligt över det längre. Jag valde direkt att inte ha någon kontakt med honom och raderade hans nummer samt tog bort min facebook. Det var bäst så. Men pg a att vår hund blev påkörd för en vecka sedan och tragiskt nog inte överlevde kändes det som det ända rätta att ta kontakt med honom. Samma dag som skrev till honom så ringde även hans mamma för att beklaga Humlas bortgång (oj vad trist det lät :( ) och valde då att tillägga det som alla andra gärna påtalar, att jag bara måste ge honom lite tid så kan vi lösa det här. Jag blir så jäkla upprörd av de orden. Att han kommer att ändra sig! Jag vill ju inte det, jag vill bara gå vidare. Nu när jag dessutom fått kontakt med honom där han då berättar att han själv mår skit över situationen och vill träffas och prata när han kommer hem, så känner jag mig riktigt illamående.
Det bästa hade nog varit att vänta med kontakt med honom, inte för att jag känner att jag saknar honom och vill ha honom tillbaka, utan bara för att jag blir så förvirrad i hur jag "bör" känna.
I mina tankar, under tiden vi inte haft kontakt, så hade han redan gått vidare, han var lättad och nöjd över sitt beslut, och då tänkte jag baske mig också bli det. Vilket jag blev. Men när jag då får veta att han gått runt och mått jättedåligt över hur han lämnade mig och varit rädd för att jag aldrig mer vill träffa honom, så faller lite av den här stabila grunden jag ändå hade.
Det blir lite som att peta upp såret igen, och jag vet faktiskt inte vad mer vi kan prata om, det blir inte annorlunda för det, möjligtvis bara jobbigare.
Men om han behöver det så känner jag att jag måste ställa upp på det, jag hatar honom inte och jag vill att han också ska få må bra. Det var väl ändå det som var målet med det att vi inte skulle vara tillsammans längre? Vad är vitsen om han ska må ännu sämre av det?
Jag är lite rädd för att han ska säga att ändrat sig, för att alternativet att ta honom tillbaka (säger inte alls att det är det han vill, men OM) så skulle det innebära att jag måste backa tillbaka flera steg nu när jag äntligen känner att jag kommer framåt. Det är allt jag har velat, att inte stå stilla på en ruta, och aldrig komma vidare, med eller utan honom. Jag har känt mig låst och instängt när han bromsat mig och när han låtit mig göra det jag vill har det alltid följts av klagomål och suckar. Nu är jag fri från det och kan göra det jag vill. Låter det hårt?
Jag har älskat honom så länge, men hos honom har det funnits så många tveksamheter och tvivel, och det är inte rättvist mot någon av oss.
Jag säger det hela tiden men det kan inte sägas för mycket. Jag ÄR där jag vill vara, jag mår BRA här, jag HAR det liv jag vill ha, och jag GÖR det jag vill jag göra. Vad mer kan man begära? Jag kan bara beklaga att han inte vill vara med på det, men det innebär inte att jag offrar allt för att det är bättre för honom. Jag har väntat i flera år på att få gå min väg och nu får jag ju det. Så varför ska jag grina?
Jag har ett fantastiskt stöd, underbara vänner som muntrar upp och lyssnar när det behövs, men som behandlar mig så vanligt när jag behöver det. Som inte daltar och tycker synd om utan som påminner mig om att livet fortsätter och att det kommer att bli skitbra när jag är redo för det.
Att han gjorde det här valet är hans förlust. Jag hade gjort allt för honom. Jag hade kunnat stötta honom i hans kris om han hade låtit mig, men nu gjorde han inte det och då MÅSTE jag gå vidare, jag kan inte sitta och vänta på att han kanske ändrar sig, det här var HANS beslut. Jag måste tro på att det han sa var sant, vad gör det mig till annars? En jävla dumskalle.
Det börjar närma sig att han kommer hem, pg a det så drömmer jag om honom varje natt. Samma sak varje gång. Det är strunt samma egentligen, men det märks att jag påverkas av att vi snart kommer träffas. Mest undermedvetet för jag går inte och tänker på det under dagarna men som sagt så påminns jag om det på natten. Jag är nervös samtidigt som jag ser fram emot att få ett ordentligt avslut.
Jag hoppas att den här oroskänslan släpper igen, jag vill må sådär bra som jag gjort de senaste veckorna.
Det var allt för nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar