Nedräkning!

Ja precis som rubriken säger är det nedräkning här hemma för mig. Jag räknar ned i minuter, minuter tills lugntet skall falla in, som jag längtar.
Om ca 90 minuter ska mer än halva befolkningen i detta hus avlägsnas och resa hem till sitt, jag har spenderat de senaste dagarna på mitt rum, eller i stallet. Allt för att slippa hamna mitt i folkmyllret.
Jag får klaustrofobi och känner mig oerhört trängd. Jag är sjukt tråkig men som sagt man får inte sabba mina rutiner för då slutar jag fungera. Jag blir handlingsförlamad och näst intill apatisk, tappar livslusten, och ligger helst bara och stirrar i taket med min öronproppar hårt intryckta i öronen. Inte för att jag slappnar av direkt, istället hör jag mitt rejsande hjärta i huvudet.
Ja som ni hör så är det allt annat än lätt att vara jag, och samtidigt skäms jag för att jag har mage att klaga, men jag kan inte hjälpa det.

Jag tog mig i kragen och åkte till stallet många timmar tidigare än jag hade planerat. Så blev det för att de andra i huset hade planerat att vi skulle äta middag klockan fem. Så jag åkte vid tre. När jag kom dit var det full rulle med träningar, trots att schemat sade att ridhuset skulle vara ledigt efter 15.00. Så var inte fallet, och det blev det heller inte under tiden jag var där. Istället spenderade jag tiden på att konka ut vatten till hästarna. Ja i den hagen där min häst står. Tyvärr kunde jag inte konka ut vattenhinkar till alla 17 hästar, men fyra stycken törstar lyckades jag släcka. Det måste finnas ett smidigare sätt att göra det där på.

Hade man kunnat vara säker på att plusgraderna håller i sig så hade man ju kunnat fylla upp vattenkaren, men nu är man nog mer säker på att minusgraderna kommer attackera vilken dag som helst så då får man konka med hinkar och ta en dag i taget. Man blir ju både stark och blöt i alla fall. Alltså inget att klaga på.

Snart snart snart har jag en vecka ensam. Jag längtar nästan mer efter det än efter Krille, men bara nästan. Det är sådana här dagar som jag längtar mest efter honom, för han är nog den ända i världen som vet hur jag fungerar och som accepterar det. Vad mer kan man begära?