Det hör väl till...eller?

Usch vad livet är oschysst ibland! Även om jag vet att det är rätt, så känns det ju fortfarande jobbigt.
Hur klarar man sig själv egentligen? Jag kommer inte ihåg. Mitt liv var ju kaos innan jag träffade Krille, och jag var nog inte en så bra människa. I alla fall allt annat än ansvarsfull...allt annat än vuxen.
Jag har ju blivit vuxen med Krille, och nej vi ska ju inte göra slut men jag blir ju ändå på något vis ensam.

Det känns hårt att inte få ha kvar den tryggheten vi byggt upp. Det känns ändå på något sätt som att börja om, att falla tillbaka eller bara falla helt enkelt. Det killar i magen, känns nervöst och jobbigt.
Aja, jag ska ju inte flytta imorgon. Först behöver jag en stallplats. Vi ska fira jul hemma med gott humör och sedan ska vi fira nyår i Skövde tillsammans med ännu bättre humör, och sedan får vi se när och hur allt blir.

Det känns okej ändå, på ett eller annat sätt så kommer det bli bra.