Jag passar på att skriva nu när det finns en smula hopp. Så att jag kan gå tillbaka och påminna mig om detta vid mindre ljusa stunder.
Det har hunnit hända mycket sedan sist jag skrev, och skulle jag gå in på detaljer så skulle inlägget bli väldigt långt.
Det har varit julafton, mellandagar (som har haft stor betydelse) och nyårsafton, som för övrigt spenderades i sängen med täcket över huvudet i något som skulle kunna jämföras med fosterställning, ensam i Skövde. Något jag valde själv är viktigt att poängtera.
Det har varit en omtumlande period med många förändringar, kanske det känslomässiga har tagit mest stryk, men det har påverkat väldigt mycket.
Jag har insett saker om mig själv som varit väldigt jobbigt att ta, att acceptera. Det har tagit hårt som satan och jag har inte kunnat fokusera på det som är viktigt eller bra.
Jag är en väldigt känslosam människa, när jag känner något känner jag det väldigt starkt, och just nu känner jag inte många bra känslor. och mycket förvirring inför framtiden. Vad som kommer hända och hur jag ska hantera det.
Krilles utlandstjänst närmar sig, min flytt till jämtland närmar sig. En hel evighet utan honom, utan vårt liv tillsammans. Vårt liv tillsammans som nästan tog slut där på juldagen när vi gemensamt beslutade oss för att göra slut men tog vårt förnuft tillfånga igen en vecka senare då vi insåg att våra problem inte sitter i vårt förhållande utan att situationen är kaos, både praktiskt och känslomässigt. Och att det egentligen inte är något vi kan reda ut tillsammans utan något vi måste göra var för sig. Så på det viset är det ju bra att han ska åka och jag ska flytta, det känns dock betryggande att det inte är slut mellan oss ändå. Efter 5,5 år tillsammans känns det värt att försöka lösa det, och nu får vi tid till det.
Vad som händer sen får vi ta då, men vi måste försöka leva i nuet, något som jag är skitdålig på då jag alltid tänker minst ett år framåt.
Så vad var poängen med det här inlägget? Var fanns hoppet?
Jo, att det faktiskt är första veckan på ett nytt år. Jag var helt inställd på att det här skulle bli det jobbigaste året i mitt liv, eller ja, topp 3 i alla fall... vilket det säkert kommer bli också på ett sätt. MEN jag har bestämt mig för att det här året ska ha en betydelse, och att jag ska kunna se tillbaka på 2012 som det året då allt blev bättre. Nu tänker jag ta chansen och förbättra mig själv och ta ansvar för mitt liv. Bli en egen människa, en starkare och gladare.
Jag har skrivit så många inlägg det senaste veckorna som jag inte har publicerat. Varför vet jag inte, det kändes bara inte rätt. Jag skrev när jag och Krille gjorde slut, de där första dagarna när jag var i total förnekelse och bara var skitlycklig över att det var slut och jag och Krille var bästa vänner och kunde prata om aaallt. Inte riktigt då, upptäckte jag. Istället sårade jag honom utan att jag tänkte på det och där vaknade jag upp ur bubblan och blev ett hulkande vrak där jag bara grät hejdlöst i fem dagar. Sedan fick jag höra att jag såg sliten ut och folk som inte hade en aning om hur min julvecka hade varit undrade hur jag mådde egentligen. Och sen kom det, uppvaknade efter uppvaknade. Hur i helvete har jag betett mig egentligen? Hur har jag behandlat människor? Hur har jag behandlat mig själv? Ja listan kan göras lång och det svider vill jag lova.
Och jag har ju två alternativ. Ligga kvar i sängen och älta eller kliva upp, kamma mig och gå vidare. Ta ansvar, göra om och göra rätt. Bli bättre! Jag väljer det senare alternativet även om jag vet att jag vissa dagar kommer vilja stanna i sängen. Hade jag inte haft hästen hade det blivit svårare att ta sig upp, men nu har jag honom och det är jag tacksam för.
Det är många saker som jag inte är redo att erkänna här för allmänheten, men som jag vet om och som jag kommer att göra allt jag kan för att ändra på.
Och trots att jag är en så "dålig" människa så får jag mycket stöd nu när jag försöker lappa ihop mig själv. Jag är tacksam för att jag har dessan människor som hjälper mig och tar emot mig när jag är påväg att falla.
Ja detta blev ju ett rätt långt inlägg ändå, tänk då om jag lagt till allt som jag uteslutit, alla detaljer och händelser. Då hade jag nog kunnat skriva ut detta i bokformat istället.
Nu måste jag publicera innan jag ångrar mig och tar bort det...igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar